En personbil körde på Kerstin och följderna har fått smärtsamma konsekvenser för Kerstin Blom själv och hennes familj, sambon Christer Nordsvahn, 39, och den storögda ettåriga Emilie som precis lärt sig att säga "mmmamma".
- Visst är hon fin? Jag älskar henne, säger Kerstin och får sin dotter upplyft på armstödet till rullstolen.
Med stor ansträngning lyckas hon lägga vänsterarmen runt det lilla sprattlande barnet.
Långvarig kamp
Det var många ben i kroppen och nervtrådar som gick av den ödesdigra fredagen den sjunde september.Nu sitter Kerstin Blom i rullstol på våning fyra, neurorehab, Sunderbyns sjukhus, och försöker att hitta tillbaka till livet.
Den kampen kommer att bli långvarig. Och krävande.
Gick fem meter
- I veckan hände det något mycket positivt. Med stöd av en sjukgymnast lyckades Kerstin resa sig ur rullstolen och vid tre tillfällen kunde hon gå, om än stapplande, hela fem meter.Sambon Christer Nordsvahn beskriver framgången med ett varmt leende. Varje dag sedan olyckan har han varit på besök vid Kerstins sida.
Den första tiden låg hon i något slags komaliknande tillstånd i Umeå.
Sedan en månad befinner de sig i Sunderbyn och Christer skickar ett hjärtligt tack till sin arbetsgivare (SCA i Munksund) för att han får möjlighet att stötta sin sambo - och ta hand om Emilie.
Ska springa igen
Kerstin var vältränad då det small.Fem dagar i veckan joggade hon regelbundet sin åttakilometersslinga. Hennes goda fysik blev också en livsavgörande när hon första dagarna svävade mellan liv och död.
- Jag är tjurig. Envis. Någon gång ska jag kunna springa igen.
Efter i princip åtta veckor i sängläge finns inga muskler kvar. Och brotten i benen, armarna, axlarna har försatt kroppsfunktioner i obrukbart skick. Det kommer att bli bättre. Men hur pass bra är omöjligt sia om i dag.
Skalloperation
På måndag ska Kerstin tillbaka till Universitetssjukhuset i Umeå.Där nere ligger två stora bitar av hennes skallben och väntar på att opereras tillbaka i de kratrar som avtecknar sig i Kerstins huvud.
Smällen mot skallen märks på många sätt.
- Kerstin har förlorat mycket av sitt närminne. Hon kommer inte ihåg vem som besökt henne dagen innan. Hon minns inte vad vi gjorde i somras, eller händelser från de senaste åren.
Tuff träning
- Som en konsekvens av olyckan har hon också drabbats av Afasi. Även om hon tänker rätt så säger hon ibland fel ord.Minnesträning, ståträning, gåträning, träning för att kordinera ätandet med vänsterarmen, talträning ... rehabiliteringsprogrammen staplas på hög. I dag vet ingen vad framgången blir av allt slit.
- Men jag är envis. Och det är skönt att ha sådant fint stöd, säger Kerstin och ger sin sambo sedan elva år ett varmt ögonkast.
- Och farmor är här. Hon är världens bästa och så är hon så snäll mot Emilie.
Undersköterska
Emilie ligger på golvet och leker med en docka.Två dagar efter olyckan tog hon sina första stapplande steg.
Och samma dag var det även meningen att Kerstin skulle avbryta sin mammaledighet, tillfälligt, för att åka på jobbet - till Sunderbyns sjukhus.
Kerstin är undersköterska sedan 17 år. Mestadels har hon arbetat vid Piteå älvdals sjukhus.
Men hennes arbetsplats är nu samma sjukhus där hon själv ligger som patient.
"Såg mig inte"
- Nej, jag är varken arg eller bitter på den unga pojk som körde bilen. Vad skulle det tjäna till? Självklart känns det så fruktansvärt onödigt allt det som hänt, och jag blev upprörd i veckan när jag läste en insändare i PT om en bil som genat på ett liknande sätt i Öjebyn. Lär sig folk ingenting? Jag hoppas att ingen annan ska behöva drabbas av det vi varit med om, säger Christer.- Jag tror inte dom såg mig riktigt, kommenterar Kerstin.
Specialmössa
Sedan rullas hon iväg av sambon, iförd en specialmössa med insydda skydd över de bräckliga kratrarna i huvudet.Det är en glad tjej som tackar oss för att vi kom.
- Jag ska bli frisk. Jag är optimist. Och kanske får jag komma hem för att fira jul, säger hon och ler.<\c><\c><\c><\c><\c>