Det är sen förmiddag på Christinaskolan när åttorna släpps in till den lilla scenen där Rickard Kjellgren står och väntar. "Trots att det är maj så kan vi mysa lite", säger han och tänder ett ljus som ska brinna genom hans framförande.
Han berättar om mobbning, om att stå bredvid utan att göra något. Fem gånger slår han häftapparaten i golvet, någon hoppar till och flera börjar jämra sig när han berättar om sin högstadietid då en mobbare använde häftapparaten på en klasskompis knogar.
– När jag är halvvägs igenom och ser hur folk börjar gråta redan så tänker jag att jag inte ens kommit till det värsta, säger han.
Kjellgren fortsätter: "Det är viktigt ni tar hand om er själva, men det är lika viktigt att ni är där för era kompisar och säger till dem ni älskar att ni gör det". I publiken vänder sig flera elever till sina vänner och viskar "jag älskar dig".
När Kjellgren börjar prata om självmord som en följd av mobbning blåser han ut ljuset han tände. Ett liv har tagit slut. Det är alldeles tyst. Nån gråter. Rösten bryts nästan då han avslutar sin berättelse. "Ta hand om er och era kompisar", säger han.
Applåder. Eleverna rör sig mot utgången, flera stannar kvar för att krama läraren som kommit för att föreläsa. För en timme sedan hade de aldrig träffat denna människa, nu kramar de honom och berättar sina egna upplevelser av mobbning.
– Jag tycker det är jätteviktigt att man tar upp såna här saker och faktiskt pratar om det, säger Lina Sandström som stannat kvar för att säga tack.