Kampen går vidare efter olyckan

OLYCKSOFFER. Det spelar av liv i ögonen. Skrattet klingar medryckande. Men ändå, Anders Rönnbo är en märkt man. 34 år och hjärnskadad av den tunga gatsten som kastades i hans huvud sommaren 2003.

Piteå2006-03-18 00:00
Jan Westerberg
- Ibland hör jag folk hemma i Arvidsjaur som viskar: "Titta, han springer!"<br /><br />Anders Rönnbo skrattar gott. Hjärtligt.<br /><br />- Fast egentligen, det är ju inte så konstigt. Det var ju en fruktansvärd smäll jag råkade ut för. Flyktigt bekanta tror fortfarande att jag sitter i rullstol. Och det händer att folk spärrar upp ögonen när jag kommer gående eller joggar fram längs gatan.<br /><br /><h3>Högt pris</h3>Det har gått framåt. Sår har läkts. En enorm kämparglöd har burit frukt.<br /><br />Men Anders Rönnbo från Arvidsjaur har fått betalat ett oerhört högt pris för en vettvillings tilltag att kasta gatsten över en avsats från trettio meters höjd, ner mot ett promenadstråk.<br /><br />- Jag minns att jag befann mig i Arvidsjaur och spelade golf. Det var på morgonen den 11 juli 2003. En fredag. Det är det sista minnet jag har kvar innan olyckan skedde i Stockholm senare på natten samma dygn. Därefter är minnet som bortblåst i över ett halvt år.<br /><br /><h3>Stenen krossades</h3>Efter golfrundan i Arvidsjaur den fredagen tog Anders Rönnbo och en kamrat flyget ner till Stockholm.<br /><br />Tillsammans med ytterligare en vän, bosatt i huvudstaden, gick de ut och åt samma kväll. De valde medvetet Söder, en plats känd som lugnare och tryggare än citykärnan.<br /><br />Klockan var runt 01.30 när trion kom gående på trottoaren 30 meter nedanför en hög avsats då en tio kilo tung gatsten, 35 gånger 35 centimeter stor, kom farande genom luften.<br /><br />Tragedin var ett faktum. Stenen slet upp ett stort hål i Anders huvud. Andningen upphörde för en kort stund. Och marginalen mellan död och liv var hårfin den natten.<br /><br />- Hade inte kompisarna haft mobiler och larmat direkt hade jag inte klarat mig.<br /><br /><h3>Hjärnskadelinjen</h3>Till sommaren är det tre år sedan det ohyggliga inträffade.<br /><br />Och kampen går vidare. I veckan anlände Anders Rönnbo till Hjärnskadelinjen vid Framnäs folkhögskola i Öjebyn för att påbörja studier i främst data och engelska.<br /><br />- Det har jag sett fram emot. Jag känner mig mycket motiverad. Allt verkar välordnat och med mig blir vi sju i gruppen.<br /><br />Vid sidan av studierna blir Anders inackorderad i en flygel på skolan, i rum 5 - och det i sig innebär en stor förändring.<br /><br />- Efter sjukhusvistelsen har jag bott i en tvårummare i Arvidsjaur. Men dygnet om har det funnits en personlig assistent med mig i lägenheten. Det upplägget gäller inte i Öjebyn även om det alltid finns personal i anslutning.<br /><br />Omsorgen har framförallt härrört till Anders epileptiska anfall. Ett dilemma som skapat stor osäkerhet. <br /><br />Ärrbildning efter svåra huvudskador ger inte alltför sällan sådana komplikationer.<br /><br />- Men medicinen har hjälp mig mycket och nu är det länge sedan jag hade ett anfall, berättar Anders, som inte räds en minskad tillsyn.<br /><br /><h3>Ingen fälld</h3>Pappa Bengt och storasyster Anna är med på folkhögskolan i Öjebyn för att bistå med praktiska bestyr vid installationen.<br /><br />Tillsammans med mamma Ingrid och brorsan Mats, som bor i Oslo, har familjen blivit djupt sammansvetsad av de svåra prövningarna.<br /><br />- Tufft. Det har varit mycket tufft, säger Bengt.<br /><br />- Givetvis känns det också märkligt att den skyldige inte blivit fälld för sitt illdåd. Både vi och polisen anar vem som gjorde det. Men det går inte tekniskt att bevisa, och grabben nekar. Jag har skrivit brev till honom men aldrig fått något svar, säger pappa Bengt.<br /><br />- Visst är man bitter, erkänner Anders. Jag har besökt olycksplatsen vid ett tillfälle och det var jobbigt. Det gav enorma obehagskänslor.<br /><br />- Även om man ser framåt, söker alla möjliga vägar för att träna och bli bättre, så ... visst är man bitter. Det känns ju så onödigt.<br /><br /><h3>Skarpsinnet i behåll</h3>Före den ödesdigra fredagsnatten var Anders Rönnbo i topptrim - glad, pigg, frisk och uppskattad på alla sätt. Han arbetade sedan flera år i anläggningsbranschen, med vägbyggen och liknande, och hade precis fått besked om att han kommit in på Lantbruksuniversitetet i Skåne för att läsa till landskapsingenjör.<br /><br />Men vansinnesdådet kullkastade allt.<br /><br /><h3>Minnet tillbaka</h3>I dag är talet, gesterna, sättet att uttrycka sig tämligen snarlikt Anders forna jag. Minnet har återvänt. Skarpsinnet finns bevarat. Humorn och skrattet är i behåll.<br /><br />Huvudformen är något deformerad. Under vårdsvängen opererades en stor bit av tinningsbenet bort och hölls nedfryst i tre månader, allt för att lätta på trycket i skallen. Kratern var enorm. Benet är nu tillbakasatt, men en nivåskillnad kan skönjas.<br /><br /><h3>Koordination sviktar</h3>34-åringens handikapp blir främst synligt då han rör sig.<br /><br />Koordination och reaktion är inte av gammalt slag. Men Anders är trots det hoppfull och kampvillig.<br /><br />- Jag har bra kondition och älskar att vara ute och gå med hundarna, två dalmatiner som jag tidigare tävlat med i draghundstävlingar. Tempot är hårt under gångturerna. Assistenterna får kämpa för att hinna med, säger han.<br /><br />Den rutinmässiga träningen består även av trappgång, badminton, lite tennis, skidåkning på slättland. Koordinationen felar men Anders kämpar. Golfutslag på övningsfältet, otaliga övningar med stora uppblåsbara gummibollar ingår också i rehabprogrammet.<br /><br />- Har jag någon på bönpallen bakom mig går det även att köra skoter. Det är njutning på hög nivå.<br /><br />Men allra största längtan är tillskrivet lastmaskiner.<br /><br />- Jag drömmer om att en dag få kliva upp i förarhytten till en hjullastare och ge mig iväg för egen maskin. Den drömmen ger jag aldrig upp, säger Anders Rönnbo och ler sitt allra soligaste leende.<\c><br /><br />
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!