Kakfesten är över

Den som klättrar uppför ett berg och inte ramlar ner kommer med mycket möda och stort besvär att förr eller senare nå toppen. Därifrån kan man se allt från ovan och likt den framgångsrika finansmannen Sherman McCoy i Tom Wolfes mästerliga roman "Fåfängans fyrverkeri" storhetsvansinnigt utropa sig till universums herre.
Eftersom högmod räknas som en av sju dödssynder så kan säkert även en som inte läst boken (eller ens sett filmen med Tom Hanks) räkna ut att verkligheten hinner ikapp och förbi Sherman McCoy.

Men låt oss återvända till bergets högsta topp. Hur mycket vi än skriker att "the sky is the limit" så förstår till och med Jeppe på berget att den enda vägen leder neråt. Och som alla vet går det fortare att komma ner än upp. För den som till äventyrs inte noterat det så är vi på väg ner nu. Fritt fall är möjligen en lika stor överdrift som att prata om the sky is the limit, men likafullt är vi inne i en kris.
"Det har gått så fort" jämrar sig analytikerna förvånat och alla verkade tagna på sängen när det började spricka i fogarna i höstas.

Jag är också förvånad, men av helt andra orsaker. Man behöver inte vara nationalekonom för att veta att ekonomin går i cykler. Inte heller behöver man vara expert för att förstå att den marknadsliberala ideologin har sina givna begränsningar.
När girighetens ansikte får grimasera fritt i spegeln och uppfinna nya spekulativa fiffigheter för att roffa åt sig så mycket som möjligt av en kaka som aldrig blir större än dess beståndsdelar så blir det till sist pannkaka av alltihop. När dessa ansiktslösa rovdjur dessutom tillåts äta av kakor som bara finns i fantasin så blir det slutligen konkurs i kakbutiken.

De värsta marknadsliberalerna, de som äger en psykopats empatiförmåga, hävdar att det här med dåliga tider inte är något att hetsa upp sig för. Och det är klart, de som redan har tagit för sig av kakan slickar givetvis av glasyren också. Hur sanslöst usla de än har varit så nog fan ska de ha ut sina miljoner från sina egenhändigt hopsnickrade bonusprogram. I all sin uselhet har de lurat skjortan av alla stackare som trodde på luftslotten och hoppades på smulor när kakfesten var som mest intensiv.

Nu är festen slut, men notan ska betalas och som alltid är det du som aldrig fick smaka kakan som ska betala. Att dina fåfänga aktieplaceringar har rasat ihop är förvisso ledsamt, men än värre är det om priset blir försämrad sjukvård och omsorg, lägre pensioner och skenande arbetslöshet, där den arbetslöse nu ska kliva ut i den borgerliga regeringens vackra värld av taskig a-kassa (sämst i Norden) och ett trygghetsnät med svindlande stora hål.
Budskapet är att det kommer att bli värre, mycket värre. Regeringens krispaket ska förvisso hjälpa bankerna och rekordlåga räntor ska hålla utlåningen till småföretagen vid liv, men om värre-scenariot stämmer så kommer nästa paket inte att handla om stimulans, utan om åtstramning och, ja, just det, du vet vad det innebär.

Det här är tredje nedgången på mindre än 15 år och i alla fall jag är förvånad över att ingen tycks lära sig. Lära sig att marknadsekonomi mår bäst av en bagare som slår till smutsiga små fingrar som snattar i kakburken.