"Jag vill visa människor vad som händer i mitt land och i Mellanöstern. Jag vill vara med och förändra kvinnors situation och någon gång kanske jag kan resa tillbaka. Det är en dröm, att få se mitt folk fria."
Under uppväxten i Teheran mimade och dansade Farima Habashizadeh till sin pappas favoritlåtar av amerikanska artister. Hennes eget artistnamn Justina är inspirerat av hennes stora amerikanska idol under tonårstiden – Justin Timberlake.
Via utländska skivbolag och sociala medier har Justina nått en internationell publik, bland annat har hon en kvarts miljon följare på Instagram.
Men hon har fått betala ett högt pris för sitt musikskapande.
I Iran är det nämligen inte tillåtet för kvinnliga artister att uppträda eller spela in musik som soloartister.
– Jag har dessutom rappat om kvinnors rättigheter och varit kritisk mot den iranska regimen. Vi är en ny generation som vill göra upp med allt som är dåligt, säger Justina.
När hon som 13-åring skrev sina första texter fick hon stöd av sin pappa.
– Han har alltid sagt att jag kan bli vad jag vill. Mamma var mer tveksam, hon ville att jag skulle vara en "fin flicka" men det var mest för att hon var rädd att jag skulle råka illa ut. Trots att pappa blev hotad med fängelse har han alltid följt med när jag spelat in musik eller gjort musikvideos.
Justina berättar att hon ofta blivit nedvärderad som kvinnlig musiker i Iran.
– Men med tiden har jag fått respekt. Jag står upp för det jag gör och fortsätter kämpa. Jag har ingen tanke på att lägga ner musiken, även om jag har fått betala ett högt pris. Musiken är mitt liv.
Tillsammans med sin man Jamin Zahmatkesh bor Justina nu i Piteå, långt ifrån säkerhetsstyrkan i Iran.
Justinas musikskapande och protester har lett till att hon både förföljts och trakasserats av landets myndigheter. För några år sedan tvingade sig den iranska säkerhetstjänsten in i hennes föräldrahem och beslagtog datorer och telefoner.
– Efter tre dagars förhör blev jag anklagad för moral korruption och anti-iransk aktivism. Jag fick skriva på ett dokument där jag lovade att sluta sjunga och lägga ut på sociala medier.
Annars riskerade hon att hamna i fängelse.
– Den första tiden var jag förvirrad och orolig för min familj. Jag började förstå att det var för farligt för mig att vara kvar.
2018 lämnade Justina Iran. Tillsammans med sin man Jamin Zahmatkesh har hon bott två år i Georgien. Det senaste året vistades de i landet illegalt och var hela tiden rädda för att bli dödade eller deporterade till Iran.
Justina har spelat i ett trettiotal låtar och videos.
Tack vare en vän fick hon kontakt med organisationen International cities of refuge network som jobbar för att skydda konstnärer och via dem fick Justina möjlighet att bli Piteås nya fristadsartist.
Nu har Justina, hennes man och deras katt bott på studentområdet på Djupviken i snart en månad.
– Det är klart det är tufft. Jag saknar min familj och allt är annorlunda här. Jag tittar på de unga här på området och tänker att deras frihet är självklar. De kan göra vad de vill och jag kan inte ens vara i mitt hemland.
Justina säger att hon känner en skyldighet att vara en röst för alla kvinnor i Iran som inte kan berätta om hur de har det.
– Jag vill visa människor vad som händer i mitt land och i Mellanöstern. Jag vill vara med och förändra kvinnors situation och någon gång kanske jag kan resa tillbaka. Det är en dröm, att få se mitt folk fria.
Justina och hennes man säger att de känner sig trygga i Piteå.
– Min familj säger att jag inte ska oroa mig för dem, utan att jag ska berätta för världen om hur det är för kvinnor i Iran. De ger mig styrka och jag vet att de är stolta över mig och mina val.