Julpussar och stjärnsmällar

Det ryms mycket känslor i min stora lilla flickas kropp nu. Glädje, kramar, men också ovilja att åka iväg på morgonen. Ovilja att klä av, klä på. Ligga på golvet och gråta hjärtskärande. Stirra ut i tomma intet.
Även för mig gör det ont. Hittills har jag inte blivit arg och irriterad, som jag trott. Istället får jag hjärtevärk när jag ser henne kämpa med alla känslor hon ska lära sig att hantera.
Oj, så svårt. Och så svårt att vara guiden på vägen.

I går kväll tog jag och hunden en perfekt sparktur och jag minns inte när det låg så mycket snö på marken före julafton sist. Men trots snö, julgran, barn och glögg har den där svirrpirriga stämningsfulla känslan aldrig riktigt infunnit sig i år. Jag undrar om det var lättare förra året, när jag jobbade deltid och var hemma med barnet på deltid.
Träffar en mammaledig fröken på luciafirandet på förskolan och hon tycker att julkänslan var mycket tydligare när hon jobbade och julpysslade med barnen. På tal om luciafirande så stod en påpälsad tärnflicka (min!) längst fram i tåget när jag svängde in på gården. Det batteridrivna ljuset i munnen i väntan på att börja tåga och sjunga.

Under hela morgonproceduren frågade Siri "Vars är tåget?". Hon trodde att det var ett lokomotiv vi talade om, inte ett mänskligt luciatåg.
Vi hade en fin eftermiddag på förskolans innergård med finsång - pepparkakor smakar liksom ännu bättre utomhus.
En glöggfläckig, rödnäst flicka i cykelkärran och jag är så glad att vi har vårt barn, och att jag får dela sådana stunder med henne.
Jag hoppas att jag någon gång, någon december, ska få förmånen att vara föräldraledig igen. I så fall ska jag frossa i hemmaadvent med tända ljus. Kanske är det först då man kan gå på lågvarv och känna adventsro.

I alla fall är Siri glad över julgranen som vi klätt tillsammans, hon bryr sig inte ett skvatt om att den är väldigt gles i år. Hon har en osviklig känsla för om dagens lucka i hennes chokladkalender är öppnad eller inte. Julkalendern på tv har vi gett några chanser men varken jag eller Siri tycker att den är stämningsfull.
Istället har jag gjort en egen best-of-lista. Siri får väl göra sin egen med tiden. Det här är i alla fall mina favoriter: Kaspar i Nudådalen 2001 med Per Oscarsson och Shanti Roney som berättare, Julpussar och stjärnsmällar från 1986, Trolltider (sändes 1985 som repris rån 1979) och Lille Luj och Änglaljus i strumpornas hus 1983 av den gode Staffan Westerberg. Vilka är dina?

Själv känner jag mig nött i kanten. Mycket jobb och mycket i tankarna för att en julledighet ska kunna bli verklig. Ser fram emot att på sin höjd bädda ner Siri i sparklådan och ta en tur samt bära in mer ved till kaminen.
En nöttrött natt när Siri vridit och vänt sig i växtvärk och hosta och vi efter en kamp med hostmedicinen ("Siri inte ha sin!") sitter i varsin sänghörna glittrar hennes ögon till. Vi kryper ner under samma täcke, jag släcker sänglampan och känner hennes varmtorra lillhand i min. Jag hör henne fridfullt suga på nappen, jag känner att hon tittar på mig innan vi somnar och jag känner att hon behöver mig. Lika mycket som jag behöver henne.