Videon är inte längre tillgänglig
Hon har tagit över pappa Gunnars jordbruk och utvecklat det vidare tillsammans med maken Ola Hortlund. Men det var inte alls självklart att det skulle bli så. Det var nära att jordbruket avvecklades.
– Pappa hade väl i princip avvecklat det, innan jag väl hade kommit hem och bestämt mig, berättar hon.
På villovägar
Sara har nämligen nio år "på villovägar" i Skåne, då hon både studerat och arbetat med allt möjligt – på kafé, som lärare, i bemanningsföretag med mera. Några tankar på att bli bonde i Lillpite fanns inte då och eftersom inte heller hennes bror var intresserad, beslutade Gunnar Hortlund att avveckla verksamheten.
– Jag flyttade hem igen 2007 och då hade han börjat göra sig av med korna, de sista mjölkkorna lämnade gården i mars 2008, fast då köpte han in köttdjur istället.
Men Sara växte in i familjeföretaget pö om pö och när mannen Ola kom in i hennes liv, blev det mer självklart. Officiellt tog paret över aktiebolaget vid årsskiftet 2010–2011.
– Jo, jag stal deras bästa dräng, skojar Sara om relationen med Ola, som jobbade i granngården när de träffades.
Satsat stort
Efter övertagandet har de satsat stort och lagt om produktionen igen. Nu är det på nytt mjölkkor som gäller – och grisar.
– Jo, vi har väl 1 200 grisar ungefär på en gård en bit härifrån, 110 suggor och så smågrisar.
Och i ladugården står cirka 100 kor, som går in och ut som de vill i lösdrift. Totalt har man mellan 60 och 70 mjölkande kor året om, som vardera producerar mellan 10 000 och 11 000 liter mjölk per år, tillsammans alltså ungefär 750 000 liter mjölk.
De ångrar inte alls att de tog över, inte heller att de valde att fortsätta bygga ut och modernisera. Exakt hur mycket de satsat i kronor och ören varken kan eller vill de säga, men det är ganska mycket pengar.
– Vi har ju både tagit över gamla lån och skaffat nya, så det har blivit en del... men det går bra, vi lever ju på det själva och har fem anställdai dag också.
Svårt att låna
Sara och Ola berättar att de har flera kompisar som skulle vilja bli jordbrukare, men att det är svårt – särskilt om man inte kommer från en jordbrukarfamilj, fast inte ens då är det varken självklart eller enkelt.
– Det är ju svårt att starta något i liten skala, lönsamheten är dålig och det går inte att leva på att ha 10–20 kor, säger Sara.
– Jag tror gränsen går någonstans runt 30–35 kor för att det alls ska gå att leva på för en person, säger Ola.
Bankernas försiktighet är ett annat problem. Jordbrukets krisstämpel gör att det helt enkelt är svårt att få låna pengar.
Och visst är det tuffa tider, det sticker de inte under stol med. Svensk köttproduktion har halverats på 20 år – trots att vi äter mer kött än någonsin förut – och allra mest här uppe i Norrland. Detsamma gäller mjölkproduktionen där fyra av tio mjölkbönder lagt av de senaste åren. I Norrbotten finns i dag färre än 100 mjölkbönder, vid millennieskiftet år 2000 fanns det 287 stycken.
Över 65 år
Och att de unga inte kan, vågar eller får ta över gör att yrket föråldras. Generationsväxlingen uteblir och de i gamla stammen håller på så länge de orkar, men sedan läggs produktionen ner.
Var tredje norrbottnisk bonde är över 65 år i dag. Samtidigt konstaterar Jordbruksverket i en rapport, att lönsamhetsnivån för mjölkbönder i norra Sverige är så låg att vart tredje företag skulle slås ut om det nationella stödet från verket skulle upphöra.
Allt det här vet Sara och Ola Hortlund, men de tror på det de gör och valde att satsa istället.