Jones tänjer på gränserna

ROOTMUSIK. Norah Jones bedårande stämma må ha gett henne en stor publik världen över, men den är också hennes akilleshäl. Den säregna rösten har blivit ett urstarkt varumärke som kräver sin speciella musikaliska förpackning för att behålla sin lyskraft hos lyssnaren. Ett faktum som skulle kunna göra henne feg och försiktig. Men icke. Jones låter sig glädjande nog inte begränsas av detta utan fortsätter att tänja på de musikaliska gränserna. Från den rent jazziga debuten tog hon steget till en mer root-baserad uppföljare där country och rock fanns med på repertoaren. På "Not too late", hennes tredje platta, har hon vidgat de musikaliska gränserna till att omfatta allt från suggestiv New Orleans-jazz till soulblues och cabaremusik. Hon har även tonat ned pianospelet till förmån för mer gitarrbaserade låtar, vilket även det bidrar till att förändra ljudbilden. Lägg sen till blås, lapsteel, cello och smakfulla orgelmattor så har ni en tilltalande musikalisk mix som gör att Norah Jones forfarande är en artist att räkna med

Inledande "Wish I could" är en vemodig och lågmäld kärlekssång av vaggvisekaraktär där Jones backas upp av ett skört komp bestående av akustisk gitarr och cello - mycket vackert. En annan goding är den jazziga "Sinkin’ soon", som andas New Orleans, Louis Armstrong och Cab Calloway och där pricken över i:et är det helläckra, smått galna trumpetsolot. På den finstämda "Wake me up" är det country och lapsteel som gäller - och jag ryser av välbehag. Välbefinnandet infinner sig även på när jag hör på den souldoftande "Thinkin about you", läckert garnerad med blås, och den grooviga "Be my somebody". Sammantaget är det inga stora kursändring Norah Jones har gjort. Det handlar snarare om subtila och känsliga vägval som gör att det mesta känns fräscht och nytt, utan att för den skull vara nyskapande. Små förändringar som gör att detta hennes tredje album inte känns som upprepningar av föregångarna och bidrar till att jag forfarande är intresserad av hennes musik.

Min enda anmärkning gäller tempot på skivan eller snarare bristen på upptempo-låtar. Ett par av de lugna låtarna hade gärna fått bytas ut mot fartfyllda, mer hårdsvängande nummer, det hade höjt temperaturen på skivan ytterligare ett snäpp.

Jones tänjer på gränserna

NORAH JONESNot too late(Blue note/EMI)PPPP