Han gjorde renodlad FN-tjänst i Bosnien 1993-1994 och senare två missioner till på Balkan, fredsbevarande men under Natostyre.
Han berättar om varför han sökte:
– Det var väl som för alla i den åldern, 20-21, att en del är själva äventyret. Ofta har man en anhörig som varit iväg och som berättar om hur det varit. I mitt fall var det min far. Han var i Gaza 1964. Det blir som ett arv för många.
Det handlar även om att känna att man bidrar med någonting.
– Vi gjorde ju skillnad, vi som var där. 1993 och 1994 var det ju krig på Balkan. FN såg till att det kom in mat och höll isär parterna.
Han minns gemenskapen, men även det jobbiga, det tragiska han fick vara med om, om än de minnena fasas ut det med åren.
– Det var jobbigt när man var uppe i det. Det är mardrömmar och man har stort stresspåslag när man kommer hem. Jag hade tur att ha ett jobb och en vardag att komma tillbaka till, men många har inte det. En del väljer att avsluta sig själva tyvärr. Det är det som gör en sådan här minnessten så fin.
I Bosnien befann han sig mitt ibland död, mänsklig tragedi och barn som for illa.
– Det finns inga vinnare. Barn som for illa var tungt. Det blir så otroligt fattigt. Det finns ingenting. Inte friheten att få vara ute och leka. Allt som ett barn ska ha, det finns inte.
Ändå har FN-tjänstgöringen en varm plats i hans hjärta. I Piteå finns ett gäng personer i olika åldersgrupper med liknande erfarenheter från FN. I Luleå hålls träffar varje månad.
– Man har en samhörighet när man sätter sig där. Samtalen kan handla om allt möjligt, privata saker, enskilda missionsupplevelser … Det är som en familjemiddag.
Hur förändrade FN-tjänsten dig?
– Det är nog en fråga främst för anhöriga, men jag har lärt mig att värdera det jag har och uppskatta saker och ting, det som är självklart i Sverige, med ström i kontakten hela tiden. För min del ökade det empatin mer genom åren.
Gemenskapen återkommer han till. Oavsett om man varit på en mission där det varit lugnt eller väldigt händelserikt är det kamratskap. Det är arbetsformen, inte hur jävligt man haft det som avgör, menar Jonas Öberg.
– Kamratskapen är fruktansvärt stark. Det är inte för inte man säger att man är bröder och systrar. En sådan här sten bidrar till det också.