Jill väljer den trygga vägen
JILL JOHNSONThe woman I’ve become(Lionheart/Bonnier)PPP
Med på den skivan fanns Gretchen Wilsons låt "Red neck woman" som blev en stor hit för upphovskvinnan och Jill Johnson. Och det är väl där någonstans i Wilsons musikaliska landskap som Johnson numera befinner sig. Hon har till viss del lämnat den hurtfriska countrypopen för ett tyngre och rockigare sound. Inledande "Till the cowobys come home" har exempelvis nästan alla ingredienser en bra countryrock-låt ska ha: de dubblerade gitarrerna, ett coolt riff, en häftig slidegitarr, ett ylande solo och ett tungt komp.
Jag skriver nästan, för på en punkt brister det ordentligt och det är på det textmässiga planet. Den fjantiga texten lever inte alls upp det de musikaliska intentionerna, vilket tyvärr är ett återkommande problem på skivan och då framför allt när det gäller de tyngre låtarna. På de mer lågmälda spåren, som det tyvärr finns alldeles för många av, är det inte lika störande med de kärlekstörstande texterna. Ibland fungerar det rent av alldeles utmärkt, som i den vemodiga countryballaden "Blessed are the broken hearted", skivans vackraste spår.
Jag skulle gärna vilja utnämna Jill Johnson till vårt lands Gretchen Wilson, en hårt rockande countrybrud med massor av attityd och känsla. Men tyvärr tvingas jag konstatera att kvinnan med en av våra häftigaste röster inte heller nu räcker ända fram. Som vanligt finns på skivan några riktiga höjdarnummer, som tydligt visar Jill Johnsons stora potential, men mer än så blir det inte. Även om "The woman I’ve become" är ett steg i rätt riktning så visar hon med all tydlighet att det är på main street hon känner sig som allra tryggast. Och modet att ge sig i väg på några längre avstickare verkar hon sakna.
Så jobbar vi med nyheter