En av de sista bilderna på Erika, tagen av hennes vänner på Pite havsbad sommaren 1996.
De samlas på begravningsbyrån. För de tre syskonen är alla val viktiga. Musiken till begravningen, gravstenens utformning, platsen den ska stå på.
Några veckor innan skulle ingen av dem ens ha nuddat vid tanken på att de skulle samlas på den platsen.
Då levde fortfarande deras fjärde syskon, Erika Nordkvist.
En 16-årig glad och lättsam tjej som spelade innebandy, gillade att hänga med sina kompisar och stod upp mot plågsamma djurförsök.
Det är nu 25 år sedan Erika dog. Hennes storasyster Jessica Lundgren, som då var 21, minns stora delar av den första dagen utan Erika i knivskarpa detaljer.
– Mamma ringde och berättade att Erika inte levde. Jag sa bara "sluta" och "nej det är inte sant". Mamma var så overkligt lugn. Jag hörde min bonuspappa prata i bakgrunden. Han sa: "Men inte skulle vi skoja om något sådant".
Jessica och hennes dåvarande sambo åkte i snabb fart mot Munksund.
När de kom till huset körde ambulansen precis iväg.
– Jag hoppade ur bilen och sprang efter den, men den körde vidare och efter ett tag stannade jag. När jag klev in genom dörren var det första jag frågade: "Lever hon?". Jag hoppades nog hela vägen.
Vissa detaljer är glasklara, medan andra är höljda i dunkel. En sensommardag 1996 förändrade Jessicas och hennes familjs liv för alltid.
Inte ens på sjukhuset, där hon satt bredvid en säng där Erika låg, kan hon förstå.
– På ett sätt såg hon ut som en docka och jag bara väntade på att hon skulle börja andas. Det var otroligt svårt att ta in och jag satt där länge. Jag ville verkligen inte lämna henne. Det fanns ändå en förhoppning om att hon innerst inne levde.
När familjen pratar om det efteråt har de samma minnesluckor.
– Vi vet inte hur vi tog oss till akuten, men det var två poliser hemma hos oss så vi tror att vi åkte polisbil. Vi vet inte heller hur vi tog oss hem, men kanske var det med taxi.
En sak är dock glasklar.
Ingen hade fått någon som helst föraning om att Erika mådde dåligt.
Att hon bar på självmordstankar.
– Det kom verkligen från ingenstans. Vi hade inte en susning om det, säger Jessica.
Jessica Lundgren framför sin syster Erika Nordkvist grav.
Den första tiden söker familjen mycket stöd hos varandra.
– Jag hade flyttat hemifrån, men sov hemma till en början. Tillvaron blev som en bubbla. Jag minns att jag tittade ut genom fönstret och såg sopbilen tömma soptunnan och tyckte det var overkligt att allt i världen rullade på som vanligt. Min värld var ju på paus.
Jessica säger att det varit olika i familjen, hur sorgen och bearbetningen sett ut.
– Men vi har haft otroligt mycket stöd av varandra. Min syster och hennes familj, som bodde i södra Sverige, valde att flytta hem. Vi har alltid varit tajta men ännu mer efter det här. Vi är en sådan där bullrig och pratig familj.
För henne blev det väldigt viktigt att söka svar.
– Man söker förklaringar, men det fanns inga, varken i hennes väska eller i hennes rum eller bland hennes kompisar. Vi fick veta att det är ganska ovanligt att man lämnar ett brev efter sig. Med tiden visade det sig att vi inte kunde få svar på varför, men man lär sig att leva med det också.
För Jessica har en del i bearbetningen varit att träffa andra med liknande erfarenheter. Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd har spelat stor roll.
– Att träffa andra som förstod var jätteviktigt för mig. Jag berättar inte vår historia för min egen skull, utan för att hedra min lillasysters minne. Vi kunde inte rädda Erika, men jag kan lyssna på och hjälpa någon annan. Därför är jag sedan några år tillbaka volontär för Suicide zero.
Graven pryds av flera änglar. "När jag varit här och fixat tar jag alltid en bild och skickar till mamma", säger Jessica.
Erika Nordkvist blev bara 16 år. "Vi kunde inte rädda Erika, men jag kan lyssna på och hjälpa någon annan", säger Jessica om sitt engagemang i Suicide zero.
Dekorationen har legat på en stol i hallen några dagar. Nu tänder Jessica ett gravljus för sin lillasyster. "Att göra det fint här känns bra, som att man visar omtanke."
Höstdagen i början av november är mild och dimmig. Vid gravstenen vilar ljung, flera ljus och några änglar. En med texten "Vår älskade ängel". Den första hösten efter Erikas död jobbade Jessica i Öjebyn. På lunchen åkte hon ofta till Hedens kyrkogård och satt en stund med sin syster.
– När jag tänker på det spelar graven en stor roll för mig. Det känns fint att kunna visa henne lite omtanke genom att tända ett ljus, lämna en bukett eller kanske skotta bort lite snö på vintern. Mamma sköter planteringarna och ser till att det alltid är fint, och när jag tänt ett ljus tar jag alltid en bild och skickar till henne. Vi vill alltid att det ska vara fint på graven, det är en viktig grej. Att hedra hennes minne genom att besöka hennes grav, prata om henne och på något sätt försöka hjälpa andra är det jag gör, för att det ska kännas lite bättre.