"Man vill inte ha mårdhundar i närheten. Jag kommer att höra med Tony vart den tar vägen", säger Jan Isaksson som bor i området.
Det var under senhöstens älgjakt på Nördharaholmen som Jan Isakssons hund Leo fick korn på något och började skälla. När Jan smög sig fram upptäckte han att det inte var en älg, utan något betydligt mindre.
– Jag trodde först det var en grävling som Leo hade klämt in under en liten gran, men sen såg jag att det var en mårdhund som sedan försvann, säger Jan Isaksson, som ringde upp Tony Kristoffersson med en gång.
Redan samma kväll åkte Tony till platsen.
Mårdhundar är ofta lätthanterliga. De blir helt stilla och "spelar död" när de lyfts upp och hanteras.
– Jag hörde direkt att det här var intressant så jag for dit och satte upp en kamera och lade ut lite ost.
Veckorna gick utan att mårdhunden visade sig, men nyligen blev det napp.
Jan Isaksson, boende i området, trodde att hunden hade ståndskall på älg när han sedan upptäckte att det var ett betydligt mindre djur. "Jag trodde det var en grävling", säger han.
– Det tog ett tag, den kan ha varit någon annanstans ett par månader men förra veckan fick jag en bild. Två timmar senare var jag där och släppte min hund Bjäbb som hittade mårdhunden 300–400 meter därifrån. Jag gick dit, kopplade hunden och tog upp mårdhunden i famnen och satte den i bilen, säger Tony Kristoffersson.
När Tony Kristoffersson pejlar efter mårdhund med sändare är räckvidden mellan en kilometer och "jättelångt", som han uttrycker det, beroende på terrängen.
Den lilla mårdhundshanen kördes till veterinär för sterilisering och sedan till Seskarö mårdhundshotell där den fick läka. Nu är förhoppningen att den ska leta en partner som i sin tur får gå igenom samma procedur och flyttas sedan långt bort.
– Den ska jobba åt oss genom att söka en partner så det är ett viktigt djur att bevara. Vi vädjar till jägare som vaktar på räv att kolla en extra gång om den har halsband och inte skjuta den.
Mårdhunden på Nördharaholmen har utrustats med sändare så att de som jobbar med invasiva arter kan se var den befinner sig.
Genom sändarhalsbandet kan Tony Kristoffersson och hans medarbetare nu följa den via datorn.
– En hane som inte hittat en hona letar hela tiden över jättestora områden. Om den sedan hittar en partner kan man se det på datorn genom att den stannar och rör sig på samma plats. Då försöker man få tag på partnern och värva även den.
Djuret släpptes tillbaka där den fångades för ett par veckor sedan.
Per-Arne Åhlén, projektledare invasiva arter, berättar att han ser ljust på framtiden när det gäller att utrota mårdhunden i Sverige. Numera finns bara ett fåtal.
Tony Kristoffersson och hunden Bjäbb fångade mårdhunden nyligen. "Hunden hade hela munnen full av mårdhund", säger han.
– Det för med sig att vi får svårt att rekrytera sändardjur. De senaste sju–åtta åren finns det inte tillräckligt många, vi har tvingats köpa tama mårdhundar från finska pälshandlare. Vi behöver ha 20–30 stycken i Norrbotten och Västerbotten. De är skygga men inte särskilt snabba och spelar ofta död. Vanligtvis går de i vintervila men nu när det är så lite snö kan de ta sig fram. Den vi nu släppt är förmodligen hungrig eller pilsk, säger han.
Tony Kristoffersson, yrkesjägare invasiva arter, Jägareförbundet.
Tony Kristoffersson och Jan Isaksson på väg till utsläppsplatsen vid ett större stenröse i skogen.