När PT träffar Safi Khatibi håller han på att flytta till en ny lägenhet. En kort sejour i Göteborg under hösten slutade i besvikelse och sedan i december är han tillbaka i Piteå, staden han klassar som sitt hem.
– Det var tungt att flytta från Piteå. Jag har bott här i fyra år. Här har jag vänner och det känns som min hemstad.
Men vägen till försörjning och självständighet är lång även i Piteå. 32-årige Safi Khatibi är en av de utlandsfödda flyktingar som 2017 flyttades från Värmland till Pite havsbad. Det var februari och vinter, en mörk tid i norra Sverige. På frågan om varför han flyttade från Afghanistan är svaret kort.
– Krig.
– Varför flyr man från sitt land och lämnar sin familj? Det finns alltid en historia bakom ett sådant beslut.
Safi Khatibi hade framtiden för sig. Efter fyra års universitetsstudier jobbade han som lärare i engelska i Shindand, 12 mil från Afghanistans tredje största stad Herat. Hans pappa var imam och politiskt engagerad. Det senare gällde även för Safi, som tillsammans med fadern engagerade sig i landets presidentval. Detta gjorde dem till måltavlor för talibanerna.
– Vi fick mycket hat- och hotbrev . De skrev att vi inte fick kampanja för den kandidat vi valt.
En kväll exploderade en bomb utanför bostaden.
– Det var hemskt. Vi sov ingenting på en vecka. Vi var rädda att de skulle komma tillbaka och döda oss. Vi hade bara tur som klarade oss.
Situationen blev allt sämre under de följande åren. 2015 bestämde sig Safi för att lämna Afghanistan. Via Iran flydde han till Europa och Sverige. Ett år senare mördades hans pappa av talibanerna.
En månad efter ankomsten till Piteå fick Safi Khatibi sitt uppehållstillstånd, en milstolpe sedan flykten från Afghanistan.
– När man får sitt uppehållstillstånd ser man en framtid framför sig. Då känns det som att livet börjar.
Men lättnaden blev kortvarig. Safi Khatibi berättar hur han började söka jobb i Piteå redan första dagen. Hundratals ansökningar möttes av tystnad, trots att tjänsterna varken krävde meriter eller kvalifikationer. Hopplösheten tilltog när utanförskapet växte.
– Jag sökte alla jobb jag kunde hitta, men alla svar jag fick var likadana. "Tack för ditt intresse, men vi har valt att gå vidare med en annan kandidat". Ibland sökte jag samma jobb flera gånger, eftersom samma annons kom ut igen några dagar efter att jag blivit nekad jobbet.
– Då känner man utanförskapet. Om jag inte får en chans, hur ska jag då få erfarenhet? Det krävs ju att någon vågar tro på mig.
Han upplevde snart att arbetslösheten hade med hans utländska namn att göra. Trots kommentarer om att han var en bra kandidat fick han inga jobb.
– Jag tror inte det är deras mening att neka mig jobb på grund av att jag inte är svensk. Det är svårt även för svenskfödda att få jobb. Men då blir det dubbelt så svårt för oss utlandsfödda.
Efter att ha vikarierat inom äldrevården fick Safi Khatibi till slut en fast tjänst som undersköterska. Han tycker jobbet känns viktigt, men känner också att hans framtid finns på annat håll. Inför hösten har han sökt utbildning till lastbilschaufför och automationsoperatör. Hans förhoppning är att företagen i framtiden ska se förbi hans utländska namn.
– Jag vill jobba, jag vill vara med i samhället. Jag hoppas att företagen ger mig en chans att få visa vad jag kan.