Piteå-Tidningen har tidigare skrivit om Esa Mohamadi. Om hans förhoppning om att få stanna i Sverige och hans "mammas" outtröttliga kamp med skrivelser och överklaganden, krånglig byråkrati och mängder av kontakter och samtal.
För ungefär ett år sedan hade Esa fått tillfälligt jobb på Nodo. Under hösten var det sedan dags att fortsätta studierna vid språkintroduktionen, SFI. Skolarbetet går bra, men migrationsrelaterade ärenden till Boden tar mycket tid.
– Han kom hit som analfabet, en bypojke som inte kunde läsa sitt eget språk. Därför behövdes ett extra år för att lära sig svenska, säger "mamma" Anneli Rydberg.
Det är viktigt att kunna språket och resorna till Boden och krånglig byråkrati tar för mycket tid från Esas skolarbete.
– Det blir väldigt mycket frånvaro. Han har missat minst sju skoldagar på grund av att han måste åka till Migrationsverket i Boden för att bland annat få nya identitetshandlingar och sina pengar med jämna mellanrum.
Hon berättar om flera tillfällen när saker inte fungerat när de åkt till Migrationsverket.
– Vid ett tillfälle när vi varit till Boden fungerade inte kortet där pengar kommer in. Men efter samtal med Migrationsverket lovade de att skicka pengarna så de skulle kunna hämtas ut på Havsbadet för att vi skulle slippa åka upp till Boden igen och missa ännu en skoldag.
Väl på Havsbadet var han nummer 57 i kön och det är bara öppet tre timmar. Så Esa hann inte få sitt ärende gjort den dagen heller.
– Då missade han ännu mer viktig tid i skolan för att lära sig svenska, säger Anneli Rydberg och funderar på hur det går för alla flyktingar som inte har någon som hjälper dem.
Esa Mohamadi känner oro av att missa skoltid.
– Det stressar mig, jag vill inte missa skolan.
Han vet fortfarande inte hur hans framtid ser ut efter tre och ett halvt år i Sverige. Förhoppningsvis blir det fortsatta studier på Komvux till hösten för att få en yrkesutbildning. Men först ser Esa Mohamadi fram emot en sommar som ska präglas av arbete inom hemtjänsten och extrajobb på Nodo.
– Jag vill fixa livet här. Jag är redo att gå vidare och stå på mina egna ben. Min dröm är att bli snickare, säger han.
"Mamma" Anneli säger att hoppet finns kvar tack vare allt processande.
– Nu väntar vi på domstolsbeslut om det ska bli permanent uppehållstillstånd. Hoppas, hoppas...