"Jag vill följa med dig hem"

Hundar har alltid funnits med som en viktig del i mitt liv och som barn fanns det alltid en hund i familjen eftersom pappa var jägare.
Den gamle trogne Trulls som funnits med sen tidiga tonåren hade blivit påkörd av tåget och aldrig, aldrig skulle någon få ersätta honom. Men det var för trist och tomt att vara utan hund.
En stor del av min fritid tillbringade jag på biblioteket och slukade allt läsvärt som jag kunde finna om olika hundraser. Jag hade bestämt mig för att köpa en egen hund. En cockerspaniel skulle det bli.

Vi åkte runt och tittade på valpar som annonserades. Jag kommer särskilt ihåg att på ett ställe blev vi visade till en ladugård där man hade valpkullar i små bås men där fanns inte valparnas mamma. Valparna låg tätt ihopkrupna hos varandra och tittade ängsligt på oss.
Den som sålde valparna köpte hela valpkullar söderifrån, det var taxar, pudlar och även cockerspaniels. Men det var inte på det sättet jag hade tänkt köpa min valp.
Så fick jag veta att det fanns en kennel i Piteå. Jag ringde till Pitegårdens kennel som ägdes av Rigmor Lindvall. Javisst, det fanns en tre månaders tikvalp till salu. Pitegårdens Lissy, född den 1 december 1964. Vi åkte till kenneln min pojkvän och jag. Där fanns hon, min drömvalp. Hon tittade på mig med sina mörka ögon, blinkade med de långa ögonfransar och jag tyckte precis att jag hörde henne viska:
"Jag vill följa med dig hem."
Med Lissy följde en röd liten bok, Svenska kennelklubbens registreringsbok och i den fanns hennes stamtavla. Det var något helt nytt för mig som ju var van vid att man gratis fick en hundvalp eller köpte för en liten penning.

Pappa tyckte det var alldeles galet att betala så mycket som 300 kronor för en hund. "En riktig hund ska ha ståndöron och ringlad svans," tyckte pappa, men han charmades snabbt av Lissys vänliga uppenbarelse.
"De här öronen blir bra ämnen till fina vinterhandskar", retades pappa och smekte de långa silkeslena öronen. Bergströms järnhandel fanns vid Rådhustorget, det var där vi inköpte hundkorg, halsband och koppel och annat som behövdes. Det kändes väldigt stort och viktigt för mig, för första gången hade jag en hund som var min alldeles egen. Veterinärens ord när vi åkte för att få valpsprutan, kommer jag väl ihåg. "Nu har ni skaffat er bekymmer i tio år framåt" sa veterinär Lindholm. Glädjedödare, tänkte jag. Lissy bodde mestadels hemma på landet hos mina föräldrar men ibland kunde hon få följa med in till stan till mitt arbete.

Två gånger deltog vi i hundutställningar. Första gången dömde Madeleine Axelson Iohnson och senare Carin Lindé. Rätt god typ, men i minsta laget. Vacker välskött päls. God mentalitet, stod det i protokollet. Vi fick blå band båda gångerna men vi var stolta Lissy och jag. Tack vare att mamma lovade ta hand om tik och valpar kunde jag låta Lissy bli mamma.
Två valpkullar fick hon med fyra valpar i varje kull, tre svarta och en röd valp varje gång. Valparnas far var Örlidens Leap Year Puff ägd av Greta Sandberg Piteå. Förfärligt påhitt att kupera svansarna på de små liven. Hemskt att höra valparna kvida och att se hur orolig tiken var. Klokt nog så hör nu svanskupering till historien.
Som för så många andra ungdomar i slutet på 60-talet gick flyttlasset söderut. Vår nya bostadsort blev Södertälje och Lissy blev van att åka båda pendeltåg och tunnelbana. Lissy från landet blev en världsvan storstadsbo.