I ett solbadande Pensionatet, där hon hyr ett rum sedan ungefär ett halvår tillbaka, blir mitt knack på dörren en tillfällig paus i reseförberedelserna. Alexandra Andersson packar för att tillsammans med sin pojkvän åka till Sydostasien på obestämd tid.
– Vi har bokat en enkelbiljett, så vi vet inte när vi kommer hem. Men vi kommer resa runt i Kambodja och Vietnam, mest troligt kommer vi hem i juni. Alexander ska skriva på sitt album, själv tror jag att jag också kommer skriva mycket. Jag är en aktiv människa, men där borta kommer jag stundtals tvingas varva ned, bli sjösatt på en strand i flera dagar. Ur det kommer tomhet, tristess som måste fyllas med hjälp av något kreativt verktyg.
Lever för donet
Just skapandet är någonting som funnits väldigt nära hela tiden, kanske framför allt skrivandet. Hon tycker mest om lyriken, det är en form hon kan relatera till och det kommer naturligt.
– Under gymnasiet skrev jag väldigt mycket. Det var inte en kontinuerlig soluppgång inuti under den tiden, det blir sällan det när reglerna är för strikta, och närvaron i skolan var långt från hundra procent. När jag inte var där skrev jag istället, skapade och frilansade en del. Jag gjorde min praktik på GoBusiness (inkubator för kulturell och kreativ näring, red. anm) i tvåan, där fick jag verkligen mersmak. När jag gick ut tvåan startade jag upp mitt eget företag, och på den vägen är det.
I företaget jobbar hon med konceptbyggande, event och text. Hon arbetar även med grafisk formgivning och säljer idéer, men vill inte benämna sig som någonting speciellt.
– Jag brukar säga att jag inte har någon aning om vem jag är, men jag vet precis vilka jag är. Jag kan inte säga att jag är skribent, poet, konstnär, grafisk designer, för det är jag inte. Jag är en människa med egenskaper som tycker det är så kul att dona att donet blir mer än ett sidogöra, utan allt det jag lever för.
Hjärnan en katalysator
För Alexandra handlar skapandet inte bara om kastandet av oljefärg på vit canvas. Allt är en process och ljud, färg och form kan vila i hjärnan länge innan det letar sig ut. Från den yttre världen tar man någonting abstrakt, formaterar det till någonting begripligt i den inre världen och så kommer det ut igen, i form av vad som helst. Ibland tre ord ibland en roman.
– Det blir som en katalysator, en spegel genom allt. Så kan den stora världen som känns skrämmande bli trygg i de orden, säger Alexandra.
En annan begriplighetsfaktor har varit biologi-intresset. Fascinationen för människokroppen, hur den fungerar och vilka vi är.
– Jag vill veta, vad händer i min kropp nu, varför händer det här, varför känns det som att jag har cement i bröstkorgen? Jag gick till min första psykolog när jag gick i fyran, för jag var som en orolig labyrint, kände väldigt mycket, ibland ingenting alls. Vågade ingenting, ibland allt. När jag gick i trean fick jag min första panikångestattack, och att förstå hur substanserna färdas till hjärnan, ut i kroppen, hur amygdalan fungerar, vad som utsöndras och hur det får mig att känna har väckt ett intresse. En liten bit av förståelse.
Mål blir genvägar
Ända sedan barnsbenen har Alexandra motsatt sig definitioner. Och precis som hon inte är rädd för att svara ”vilka” när någon frågar ”vem”, räds hon inte heller att gå utanför ramarna för att hitta en vardag som känns trygg.
– Jag har förstått att jag måste skapa en verklighet som känns okej. Jag känner mig ganska strypt av 8–15, scheman är inte min grej. Så jag lever som det passar mig, och då blir det svårt för folk att sätta mig i ett fack. Men jag måste vara flytande annars känner jag mig kvävd.
Att leva upp till vissa förväntningar är en annan sak som kväver, enligt Alexandra. I framtiden vill hon inspirera, dokumentera och förändra, men det ska vara utan en specifik slutdestination.
– Jag vill inte ha något mål. För då kommer jag se det målet i horisonten hela tiden och simma som satan i en rak linje för att hitta den enklaste vägen dit, då kommer jag missa så många nyanser av existens, säger hon men klargör: det finns inget ”detta måste jag hinna innan jag försvinner”, för ingenting har ett slut.