"Jag var inte i Sverige när jag var i Piteå"

Den kvinnliga Piteåskönheten finns för övrigt väl beskriven från mitten av 1800-talet i Bayard Taylors skildring av Pitebygden och dess människor, i boken Northern Travel.
- De ( med hänsyftning till kvinnorna och flickorna) är så klar-ögda och så rosenröda om sina kinder såsom morgonen, så smärta men dock kraftiga till sin gestalt som de unga tallarna i deras skogar, och enklare, rättsinnigare och
naturligare människor har jag aldrig någonsin sett.
Under det jämna lugnet i dessa blå ögon och ofårade vackra ansikten brinner det gamla bärsärkarmodet, som ej så lätt råkar i låga, men så snart detta inträffar, är fruktansvärt, som blixten.
Artikeln, där Taylors intryck från 1856 citeras, är hämtad från Die Gartenlaube, en tysk illu-strerad veckoskrift från 1878. Artikelförfattaren Rudolf Doehn, en berömd skiftställare, konstaterar att: "Nordborna synas blott vara så kalla och "isiga" för sin stora självbehärsknings skull och i följd därav för sin frihet från fördärvliga passioner".
De är inte ensamma om att i skildringar lämna intressanta intryck från besök i Piteå.
Illaluktande
År 1869 återfinns en skildring signerad Martha till "Tant Magdalena. Där konstateras att det långt före pappersindustrins låg en speciell odör över staden.
- Ja, när man betraktar henne (kyrkan) från andra sidan om sundet och abstrahera bort från repslagarbanan och andra prosaiska omgivningar samt håller för näsan, om man står för nära sundet, så ser hon riktigt söt ut, där hon står omringad av grönskande träd och prydliga gravvårdar.
Året därpå påpekas att en i Malmö sinnrikt konstruerad turbin vore något för Piteå att tänka på, driven av vindkraft. I syfte att få fart på det illaluktande vattnet i kanalen.
- Tänk vad atmosfären på "Sundet" i vår goda stad under den hetaste sommartiden skulle vinna i renhet.
Signaturen -d påpekar 1881, efter att ha färdats ombord på fartyget Piteå, från Luleå till Piteå:
- Denna visserligen smala, men snygga, jämna och mestadels med trottoarer försedda gata är onekligen långt bättre än grannstaden Luleås. Nätta vackert målade husrader möta ögat över allt i Piteå. Ej sällan ser man mellan husen en lummig trädgård med ofta hundraåriga björkar. Sådant giver
Piteå en idyllisk anblick vartill även
bidraga invånarnas synbara kärlek till blomsterodling.
Inte i Sverige
Den svenska dramatikern och författaren Gustaf af Geijerstams intryck av Piteå från en sommardag 1896:
- Det var med en egendomlig känsla jag strövade genom den lilla staden. Den lär vara en aristokratisk och rik stad. Här låg en tid residenset för Norrbottens län, och i gamla dagar har den genomgått skiftande öden. Det som slog mig först var frånvaron av gaslyktor och elektriska båglampor. Jag började genast fantisera om de mörka kvällarna och den gamla goda tiden, då stadens borgare och fruar vandrade hem från besöken hos släkt och vänner, företrädda av en tjänare, som bar den stora lanternan genom de mörka gatorna. Men till sist upptäckte jag ståltråds-
linorna vilka på långa avstånd gingo från gatans ena ända till den andra. Jag igenkände det gamla systemet med oljelampor och jag kände min nästan besviken över att ej längre kunna fantisera över den pittoreska synen av den ensamma lanternan vilken i den svarta natten rörde sig framåt på de mörka gatorna. Det hela var naturligtvis en frukt av min gamla inbillning att jag inte var i Sverige när jag var i Piteå.
Siegfried Passarge, tysk geograf och skriftställare skriver i
reseskildringen "Sverige" år 1897 bland annat:
- Piteå är en tjusande, liksom på vågorna flytande liten stad, snygg och prydlig som ingen annan i Norrland, men ensligt tyst och lämnad åt sig själv. Piteå är nämligen den avsigkomne aristokraten. En gång i tiden var den Norrbottens läns huvudort och landshövdingens residensplats, ägde en förnäm ämbetsmannakår och en talrik militär. Därigenom utvecklade sig här redan tidigt en finare umgängeston som vida skilde sig från den polariska råheten i grannstäderna, särskilt det uppåtsträvande borgerliga Luleå.
Promenaden genom den lilla staden tar inte lång tid i anspråk. Mycket snart har man sett allt; kyrkan med klockstapel, skolan, gymnastikhuset och kyrkogården vars gravvårdar ofta förekommer en duva än vit än röd. Gatorna, husen, allt är så nätt och prydligt att man ovillkorligen kommer på den tanken att folk här icke har annat att göra än att hålla allt pyntat och väl ordnat. Genomgående prydligheter, som framträder inte bara till gator, hus och hem utan även
arbetarnas kläder. Ännu har jag inte sett några med lappade byxor.
En värld för sig
I en lyriskt skriven betraktelse 1897, med minnen och intryck från "Höga Norden" finns följande noterat:
- Piteå är stilla som om det vore en puritansk söndag. Rent och snyggt är det över allt. Man kan inte undgå fästa avseende vid det välstånd, den renlighet och snygghet som lyser ur varje fönster. Piteå är endast om somrarna i tillfälle till direkt förbindelse med utomliggande trakt. Om vintern måste
Piteborna för att komma i förbindelse med den stora världen resa fem mil efter häst till Älvsby järnvägsstation - resor som sällan företagas enär Piteå utgör jämte landsförsamlingen en värld för sig .

"Jag var inte i Sverige när jag var i Piteå"

Piteflickorna har genom åren stått sig väl i fråga om skönhet. Det finns väl knappast någon stad som ståtat med så många "skönhetsmisser" genom åren. Allt från Fröken Sverige till Miss Bahamas och länslucior.