– Det är klart att jag kan förstå att grannarna blev oroliga då det var som tidigare, då jag levde i ett väldigt destruktivt förhållande med en våldsam och oberäknelig man, säger hon.
– Att se och höra mig fly för livet ut ur huset, d-e-t förstår jag att man blir orolig av. Men det var då det.
Husägaren, vi kan kalla henne Vera, påpekar att det skräckscenario – främst för henne själv, naturligtvis – som hon berättar om ligger flera år bakåt i tiden.
– Han finns inte här längre och har inte gjort på ganska länge nu, säger hon.
Vera konstaterar att visst, det är människor med missbruksproblem som av och till bott hos henne, människor som annars inte haft någonstans att ta vägen.
– Men det betyder inte att det varit party-party här. Tvärtom har vi tagit hand om varann och levt ett ganska lugnt familjeliv – och särskilt nu, när det bara är jag och ”Lasse” här, är det väldigt lugnt och stillsamt.
Lasse, som fått epitetet Piteås meste knarklangare, har i det här sammanhanget en helt annan roll.
– Jo, han är litet som en lugn och snäll pappa, en som tar hand om mig och ser till att jag äter och som låter mig gråta ut då jag behöver det, säger Vera med ett leende.
– Han må vara langare, men mig förser han inte med nånting numera. Det har hänt att jag frågat, då det känts extra jobbigt, men han svarar jämt ”nej, det finns inget, det är slut”.
Familjelivet, som också hänger samman med Veras förflutna som en helt vanlig tvåbarnsmorsa med jobb och föreningsuppdrag, kan kanske missförstås:
– Jag har sålt av en hel del av barnens leksaker och möbler, de är ju stora nu och bor inte här. Kanske tror grannarna att alla de som handlat har köpt nåt helt annat än leksaker...
Vera känner att hon har myndigheter och polis med sig, och att de tittar in ibland har hon ingenting emot:
– Nej, jag tycker de är schyssta och bra, men jag kan tänka att polisen ibland kanske kommer hit för grannarnas skull, att de vill visa sig för att skapa trygghet, men att grannarna bara blir mer oroliga då.
Samarbetet med socialen fungerar också bra och Vera berättar att hon inom kort kommer att lämna Piteå för att ta emot den hjälp hon erbjudits dels av sin familj, dels av socialen.
– Jag söker bostad på annan ort, och kommer nog att flytta så småningom, säger hon och avslutar med en önskan om en mer öppen dialog, att folk kunde prata direkt till och med henne. Med litet direktkontakt och samarbete skulle man undvika så många obefogade rädslor, tror Vera.