Det är natt den 13 maj 2011. Ambulansen kastar sitt kallblåa sken längs huskropparna efter Bågevägen i Bergsviken.
Det är bråttom.
En ung kvinna håller på att dö.
Den 28-åriga tvåbarnsmamman heter Anna Eriksson.
För henne börjar denna fredagskväll precis som vanligt.
Hennes barn Elvis, 1 år, och Liv, snart 3 år, sover sedan några timmar tillbaka och Anna har gjort kväll i huset. Hängt tvätt och plockat undan. Klockan är inte mer än tio, men eftersom Elvis tjorvar med sömnen om nätterna är Anna på väg till sängs.
Maken Jonas är på after work med sina arbetskompisar.
– Allt var precis som vanligt och jag mådde som vanligt. Men när jag stod i sovrummet fick jag blixtrande huvudvärk. Jag tänkte hämta värktabletter, men vågade inte gå nedför trappan eftersom jag blev rädd för att svimma och ramla. Jag tänkte också ringa Jonas, men händerna skakade för mycket.
Anna lägger sig på sängen och hoppas att huvudvärken ska gå över om hon vilar en stund.
– Egentligen var det förnekelse, för jag kände att något gick sönder i huvudet. Jag visste att jag borde ringa 112, men tänkte att jag inte kunde lämna barnen. Jag var också rädd för att väcka dem.
Anna dåsar bort och vaknar av att hon mår illa.
– Jag ville inte kräkas i sängen, utan böjde mig ut över golvet så att det skulle bli enklare att städa.
Men hennes kropp är bortdomnad och när hon lutar sig över sängkanten faller hon.
"Vart ska mamma?"
På nedervåningen hade hennes man Jonas precis kommit hem.
Han hade valt mellan att gå vidare med arbetskamraterna för att ta en nattburgare, men åkte istället hem.
Han hörde ett konstig ljud och en duns från sovrummet och tog trapporna i några steg.
– Han hittade mig i mina egna spyor. Jag var inte kontaktbar, så han förstod direkt att det var allvar. Själv minns jag småglimtar. Att jag såg Jonas och att han fick hjälpa till att bära båren nerför den smala trappan.
Genom dörren till barnrummet tittar dottern Liv ut.
Över hennes ansikte, kaskader av blåljus.
Oroligt undrar hon: ”Vart ska mamma?”.
Väcktes av poliser
I ambulansen fick Anna en mask att andas i.
Sedan blev allt svart.
Utan att vara medveten om det flögs Anna med helikoper till Umeå. Jonas blev kvar hemma. Sövde om barnen och somnade tillslut själv jämte Elvis.
Vaknade av att två poliser knackade på dörren. Från sjukhuset hade man utan framgång försökt få tag på honom. När han såg poliserna var hans första yrvakna tanke: "Anna är död".
– Men han fick veta att jag hade fått en kraftig hjärnblödning och att jag var i Umeå, säger Anna.
Istället för att ringa sjukhuset satte han och hans far sig i bilen och tog E4:an söderut. Jonas mamma stannade kvar med barnen.
– Han fick träffa mig några timmar innan jag flögs vidare till Stockholm och Karolinska för att opereras.
Där sågade läkarna upp skallbenet, från pannan ner till örat, och klämde ihop aneurysmet, där blodkärlet brustit, med ett titanclips.
Försöker dölja
Vi sitter i vardagsrummet i samma hus som ambulanspersonalen klev in i denna fredagsnatt för snart två år sedan. Ett fönster står öppet och släpper in förmiddagsluft.
Resten av familjen har precis åkt iväg för att rasta farmor och farfars hund.
Jonas kommer tillbaka och letar efter bilnycklarna.
Anna guidar honom rätt och skrattar.
– Det är jag som har haft hjärnblödning, med det är ändå jag som har koll på vart bilnycklarna är!
För Anna överlevde.
– Men hade inte Jonas kommit hem skulle jag inte ha levt morgonen efter, det har läkarna varit tydliga med hela tiden. Jag har aldrig träffat någon som överlevt just ”min” typ av hjärnblödning. Det är få som klarar sig.
Anna rättar till håret på vänstersidan där skallbensimplantatet sitter.
Hon är inte nöjd med det, trots att det är formgjutet tycker hon att tinningloben ser insjunken ut. När hon äter bland folk försöker hon dölja det.
– Det är det enda jag ser i spegeln, att jag sjunker in i huvudet och så känner jag skruvarna. Jag ser inte ut som jag gjort och det känns faktiskt sorgligt.
Anna har både pratat och skrivit en hel del om det som hänt.
Ofta känns det overkligt att hon varit med om allt detta.
– Det känns som om jag berättar om en film jag har sett. Men det är ingen film – det är ju jag.
Inga minnen av spegelbilden
Vi backar tillbaka till slutet av maj 2011.
Den första krisen är över.
Anna ligger svagt nedsövd på Karolinska universitetssjukhuset, visar tecken på att vilja vakna. Men resan mot att bli bättre visar sig vara lång. Och svår.
– När jag vaknade visste jag inte hur jag skulle bete mig. Först trodde jag att jag var död och undrade vem som tog hand om barnen. Varje gång jag tittade upp frågade personalen efter mitt namn och personnummer, till slut tänkte jag "Hur många gånger ska jag säga när jag är född? Snart avslöjar de att jag är med i Dolda kameran."
Minnet sviktar. Jonas var den första hon såg, men det har hon inga minnesbilder av. Inte heller kommer hon ihåg att hon bad om en spegel.
– Jag var rakad, svullen efter kortisonet och hade hätta och slang. Jag såg mig i spegeln men har inget minne av vad jag såg.
Det finns överlag både få minnesbilder och fotografier från hennes sjukhusperioder.
– Det var fotoförbud på Karolinska och de förde inte heller någon dagbok, så det finns inte mycket kvar. Jag har läst journalerna men där står det bara läkartermer som jag inte förstår. På något sätt tror jag att det varit lättare att bearbeta om det funnits något kvar från den tiden, säger Anna.
Vågar inte flyga
Efter ungefär en vecka flygs hon till Umeå. Jonas följer med i planet och tar bilden här ovanför.
– Det kändes som att jag var med i ”Doktorn kan komma”. Vi flög på en speciell höjd och hastighet för trycket i huvudet. Jag har inte vågat flyga sedan dess. Varje gång jag vill göra något nytt ringer jag min kirurg i Umeå och frågar om det är okej. Jag ber om tillåtelse om allt, jag ringde till exempel och frågade om jag fick färga håret. Jag är friskförklarad, men man vet ju inte om mitt huvud skulle svälla om jag vågar flyga igen.
Den första sommaren efter hjärnblödningen är Anna hemma.
Hon har fått en infektion i såret och äter antibiotika.
– Herregud vad jag åt mediciner. Jag kräktes varje morgon och hade så mycket problem med magen att jag knappt vågade gå hemifrån. Liv brukade stryka mig på ryggen när jag låg i badrummet. Oj vad jag grät den sommaren, jag ville ingenting och tänkte ”kunde jag inte bara ha fått dö”. Det var en egoistisk tanke men då hade jag sluppit gå igenom det helvetet. Sedan fick jag dåligt samvete för att jag tänkte så.
Panikångest
Livs lillebror var för liten för att ha några minnen från den tiden, men Liv kommer ihåg att hon hälsade på mamma på sjukhuset, att hon såg konstig ut, att hon inte kunde gå och att hon hade sår på huvudet.
Den sommaren drabbades Anna av flera panikångestattacker. Trodde att hon fick hjärtinfarkt och blev hämtad med ambulans.
– Efter första gången visste jag att jag inte skulle dö, men rädslan var så stark och jag var dessutom rädd för att svimma och ramla och slå huvudet.
Hud och hinnor
Infektionen gjorde att läkarna var tvungna att ta bort en del av Annas skallben. Sedan skulle hon vara utan i tre till sex månader för att infektionen skulle läka ut helt innan implantatet sattes på plats.
Olika omständigheter gjorde att operationen sköts upp flera gånger.
Tillslut var Anna utan delar av skallbenet i drygt ett år.
– Jag hade ett hål i huvudet, det var bara hud och hinnor mellan handen och hjärnan om man höll där. Jag kände pulsen slå under fingertopparna. En gång råkade Elvis sparka en klockren häl precis där. Jag var rädd att stöta i huvudet hela tiden.
Så kom implantatet på plats.
Men Anna hade problem med att det rann ut vätska. Hon bar tryckförband, men skulle samtidigt hålla koll på ärret.
Hon låg inlagd med feber och bestämde tillslut att det enbart var hon själv som skulle lägga om såret.
– Jag tänkte att jag borde ha bättre chans att klara av mina egna bakterier. Det var en ångestladdad tid, men jag gav mig fan på att det inte skulle bli mer problem.
Skilsmässopapper
Såret efter den tredje skalloperationen läkte sakta.
Jonas, som fick stort stöd på jobbet och kunde vara hemma med full lön under sex månader, började om att jobba.
Livet, som varit på stand by, började återgå.
Men när livet åter rullade på kom alla problem som funnits innan – och som pausats under lång tid – tillbaka med full kraft.
– Vi gick igenom stora prövningar redan innan jag blev sjuk. Elvis var ofta sjuk och nattsömnen var obefintlig för både honom och oss. Vi visade en gemensam fasad utåt, men hemma briserade bomben hela tiden. När jag blev sjuk fick jag hjälp, men Jonas blev nog bortglömd och vi har känt oss väldigt ensamma.
Skilsmässopapprena låg hemma och Anna hade fått en egen lägenhet.
Men så bestämde de sig för att trycka på paus igen. Att inte fatta ett så stort beslut så kort tid efter Annas sjukdom.
– Nu har vi tagit oss igenom det. Vi har blivit bättre på att prata med varandra och be om hjälp. Jag har också spytt ur mig mycket hos min kurator. Tidigare har jag alltid klarat mig själv. Jag är envis. Men ensam är inte alltid stark, vissa saker behöver man hjälp med.
Bitter
Om två veckor är det två år sedan den där ödesdigra fredagen-den-trettonde-kvällen.
Anna arbetstränar, men blir trött av för mycket intryck. Hon har svårt att köra bil längre sträckor och lider av huvudvärk och tinnitus. Hon hör hur det knakar i huvudet om hon kör i ett gupp eller springer.
– Folk påpekar hela tiden att jag ska vara tacksam och visst är jag det, men samtidigt är jag bitter. Det har varit otroligt jobbigt mentalt och jag har beklagat mig mycket på Facebook. Det har blivit tomt på vänner.
Samtidigt känner Anna ett annat ansvar i dag.
– Jag har tagit tag i mycket. Jag känner att jag har en skyldighet att hålla mig frisk och gör vad jag kan. Jag har lagt om kosthållningen, gått ner i vikt och varken röker eller snusar. Jag har ingen funktionsnedsättning och jag får se mina barn och kanske barnbarn växa upp. Men – jag tycker fortfarande att det är orättvist.