"Ibland kan personalen ursäkta sig om de är kall om händerna när jag ska vinschas i eller ur sängen. Men jag känner ingenting, varken kyla, värme eller ens om jag riskerar att klämma armarna", säger Majvor, här tillsammans med Mahlet.
Den här artikeln publicerades första gången 1 juli 2023.
– Ja, vi kan ju inte direkt skaka hand, säger hon med ett snett leende när vi möts på Björkbackas korttidsboende vid Norrgården i Norrfjärden, där hon befinner sig i väntan på en mer permanent boendelösning.
Majvor Sjölund sitter i rullstol med armarna placerade på en stor röd halvcirkelformad kudde. Via en takvinsch har hon fått hjälp att lyftas över från sängen till rullstolen.
Minst två vårdare krävs för denna åtgärd som upprepas tre-fyra gånger per dygn.
– Jag har förlorat all förmåga att själv bidra fysiskt. Jag behöver hjälp med i stort sett allting under dygnets 24 timmar, säger hon.
Det var strax före klockan sex på morgonen den 25 januari i år som livet drastiskt förändrades för 62-åringen från Koler.
Dagen var fulltecknad med göranden när Majvor drog på sig en fleecetröja, hoppade i tofflorna och fattade mobiltelefonen innan hon började gå nedför trappan från sovrummet på övervåningen hemma i Koler.
– Jag hann ta ett par tre kliv innan jag föll handlöst rakt framåt, helt oförklarligt. Jag kanade nedför trappan, slog huvudet mot väggen och uppfattade tydligt ljudet när nacken knäcktes.
Majvor landade med huvudet och axelpartiet i en förvriden ställning upp mot ytterdörren, och med resten av kroppen horisontellt utfläkt över hallgolvet.
– Jag förstod allvaret direkt. Det var otroligt läskigt och jag hade ingen känsel i varken armarna eller benen. ”Vad händer, ska jag dö nu?”, tänkte jag.
"Hur kommer min vardag att se ut i framtiden, vad kommer jag att kunna göra? Allt behöver inte bli sämre, det kommer bara bli på ett helt annat sätt än vad jag hade tänkt", säger Majvor.
Klockan nio samma onsdagsmorgon var Majvor inbokad på ett styrelsemöte med Pite hamn, och hennes oanmälda utevaro var en sällsynt företeelse. Därför blev hon eftersökt.
– Det ringde i min telefon och spökrösten berättade att det var Peter Roslund, mötets ordförande, men jag kunde ju inte svara. Nästa samtal kom någon timme senare från min frisör i Piteå, där jag var stamkund och hade en klipptid inbokad klockan tolv.
Frisören anade oråd och kontaktade ett av Majvors barn som förgäves sökte henne telefonledes. Alla fyra barnen engagerades och med växande oro sammanstrålade de under eftermiddagen med Majvors särbo från Glommersträsk och begav sig tillsammans mot huset i Koler.
Majvor berättar att hon själv investerat i en handikappanpassad buss med lyft: "Jag vill få chansen att komma ut till badplatsen i Koler och se barnbarnen bada, och stanna på en skogsväg och spana efter älgar."
– Jag förstod att de var på väg. Det ringde oavbrutet under eftermiddagen. Och när de anlände valde de turligt nog en sidoingång och inte dörren som jag låg emot. De blev förstås rädda och slog larm, samtidigt som de fick instruktioner av SOS att stabilisera mig utan att röra nackpartiet.
– Då hade elva timmar passerat. Under den tiden hade jag oavbrutet memorerat tre saker jag skulle berätta; Att jordfelsbrytaren i garaget löst ut och slagit ut värmen, att hästarna inte fått vatten och att Enzo (gråhunden) inte varit ut. Jag var talbar när de kom, men kanske inte helt fullt medveten och jag hade svårt att andas.
"Jag hoppas en dag kunna bo i mitt hus i Koler. Kärnfrågan är om jag beviljas personlig assistens dygnet runt", säger Majvor, här tillsammans med Mahlet, undersköterska.
Dödligt sårad av en hög ryggmärgsskada och med 31 graders kroppstemp kördes Majvor i ilfart till Sunderby sjukhus. Morgonen därpå transporterades hon i ambulansflyg till Universitetssjukhuset i Umeå för en fjorton timmar lång operation.
Hon förblev nedsövd i flera dagar, vilket följdes av en blodpropp i lungan, två proppar/stroke i lillhjärnan, andning genom respirator, dränage i huvudet, sondmatning och en lång rad livsuppehållande åtgärder.
– Det fanns stora frågetecken vad jag skulle vara i för hälsotillstånd om eller när jag vaknade, förklarar Majvor.
"Ibland kan personalen ursäkta sig om de är kall om händerna när jag ska vinschas i eller ur sängen. Men jag känner ingenting, varken kyla, värme eller ens om jag riskerar att klämma armarna", säger Majvor, här tillsammans med Mahlet.
Idag uttrycker hon enorm tacksamhet över att hjärnans funktioner inte kommit till skada.
– Jag är precis som vanligt i huvudet. Men alla kroppsfunktioner under axlarna är helt borta.
Efter fyra månader på dels iva och neurorehab i Umeå, dels neurorehab i Sunderbyn fördes hon för en dryg månad sedan till korttidsboendet i Norrfjärden.
– Jag har haft stor motivation för alla rehabinsatser, från att träna andning utan respirator, öva munmålning med pensel i syfte att träna nackrörelser till att vinschas över i en rullstol.
Majvor får hjälp av undersköterska Elaine att rullas ut i solskenet på balkongen på korttidsboendet i Norrfjärden. En specialrullstol är dock beställd, som hon själv ska kunna styra med munnen.
Andra hjälpmedel som Majvor Sjölund lärt sig uppskatta under vistelsen i Norrfjärden är möjligheten att med pannans hjälp själv sätta på/slå av tv:n, byta kanal och reglera ljudet. Kommunikationsenheten vid Region Norrbottens har aktiverat tekniken.
– De har även installerat en dator som jag styr med ögonrörelser. Datorn kalibreras mot mina ögon och sedan kan jag surfa, skriva och skicka meddelanden.
En specialrullstol är utprovad och under uppbyggnad som Majvor framgent ska kunna styra via en joystick och navigera med munnens upp-, ner- och sidorörelser.
– Rullstolen är individuellt anpassad för både inom- och utomhusbruk.
"Visst har jag en önskan om att vara verksam i politiken, men det är inte läge att ta några beslut i dagsläget innan jag vet vart den här resan tar vägen", säger Majvor, här tillsammans med undersköterska Elaine.
Var tredje timme vänds Majvor när hon ligger till sängs för att undvika trycksår.
– Det är väl inget önskescenario men jag måste gilla läget. Mest jobbigt är det om jag glider lite i sidled och inte når sug- eller blåslarmet med mun. Det skapar en extrem känsla av utsatthet som är svår att vänja sig vid.
– Små triviala saker kan bli stora problem som när myggor landar på mina armar. Där sitter dom och suger och jag hade ingen möjlighet att vifta bort dem. En liten sak kanske, men ändå rätt talande.
Majvor Sjölunds slutmål är att kunna flytta tillbaka hem till huset i Koler som hon bott i under precis 40 år.
– Alla inser att jag kommer att behöva mycket hjälp, att huset måste handikappanpassas, men bara med smärre korrigeringar. Försäkringskassan behöver ändå fyra månader för att utreda ärendet och Piteå kommun ska ju också säga sitt om assistens-hjälp.
– Jag har varit tillbaka i huset två gånger efter olyckan. Första gången med en arbetsterapeut och boendeanpassare. Andra besöket genomfördes med barnens hjälp, och tack vare en handikappanpassad buss med lyftanordning baktill som jag själv har köpt in.
– Mina två hästar har jag tvingats att sälja, och gråhunden bor numer hos särbon i Glommers.
"Jag har inte drabbats av några kraftiga depressioner som många med liknande skador får. Men enskilda dagar har det varit väldigt psykiskt jobbigt", säger Majvor Sjölund
– Att förhålla sig psykiskt till vad som skett har varit en prövning. Allt stöd från min familj och särbo, alla hälsningar från nära och kära har haft enorm betydelse. Caroline Trapp som drabbades av en snarlik olycka med liknande följder har hört av sig och hennes erfarenheter och insikt har betytt mycket.
– Min livsresa har definitivt växlat in på ett nytt spår. Vart det leder är oklart men jag har en stilla förväntan om att det kommer att bli bra.
– Om jag återkommer i det politiska rummet vet jag inte. Jag vill inte ta några beslut i dagsläget. Men jag vill försöka att vara fortsatt nyfiken. Allting behöver ju inte bli sämre. Det kommer bara bli på ett annat sätt än vad jag hade tänkt.