Hon hälsar med en kram när vi ses nere vid båthamnen på Furunäset. Här håller Elin Johansson just nu i "Guidning i galenskapen" och berättar om nästan hundra år av institutionsvård på Furunäsets Hospital och Asyl. Ett av hennes många guideuppdrag under sommaren:
– Som guide inom turistbranschen finns det inget som heter "semester" (skratt), men jag får ta lite ledigt till hösten istället.
Hon föddes i Piteå, växte upp på Klubbgärdet och bor i dag på Backen.
– Det blev en flytt på flera kilometer, men jag är en sådan person som tycker att Skellefteå är "utomlands". Min diagnos är nog nostalgi, vilket faktiskt var en diagnos i början av 1900-talet och innebär att jag har en sjuklig hemlängtan, jag är hemmakär helt enkelt.
Redan under gymnasietiden på Strömbackaskolan startade Elin affären "Onytt" som låg bakom Jowahuset.
– Jag drev den i sju år. Den gick aldrig riktigt ihop, men jag tyckte om att träffa människorna som kom in för att handla.
Tankarna började komma om att försöka sälja "upplevelser" istället för "saker". Efter en guideutbildning via Sveguide och sedan upplevelseproducentutbildningen på Luleå Universitet startade hon istället eget inom just guidning.
– Men jag är egentligen inte så historieintresserad utan det är berättelserna jag brinner för, inte årtal eller fakta, det kan jag inte.
Vad är det som du tycker om med att guida?
– Det är väl känslan av att ge en plats mening. Om man klättrar upp i ett fyrtorn, då är det bara ett fyrtorn. Men om man får ihop en berättelse om hur de första människorna försökte att navigera fram till i dag då vi använder GPS, blir det en helt annan sak. Men sedan är det också mötet med människor, att de kan vara med och ställa frågor.
Tycker du om att vara den som allas ögon är riktade mot, eller har du fått vänja dig?
– Jag har fått vänja mig, ska jag göra det här så är det ett måste. Men det har inte alltid varit så, när jag var på kalas när jag var liten och det skulle tas bilder, då kröp jag ner under bordet och bet de andra barnen istället.
Som fritidspolitiker för vänsterparitet har Elin Johansson suttit som ledamot i både kommunfullmäktige och kultur- och fritidsnämnden, nu har hon tagit plats i kommunrevisionen som har till uppgift att granska, utvärdera och kontrollera kommunens verksamhet.
– Där har jag dragit ner medelåldern rejält, men det är väldigt intressant. Även i protokollen vi läser finns det berättelser.
Hur skulle du beskriva dig som person?
– Jag är en god berättare som är bra på att se andra människor, men jag är kanske inte lika bra på att se mig själv. Jag letar mig själv hos andra.
Hon berättar att för att koppla av, sysslar hon med knopning hos knopkonstnären Tage Öhlund som även är hennes mentor, detta tillsammans med andra herrar i 70- och 80-årsåldern.
– Det finns ett sådant lugn där, jag är inte särskilt bra på det men det gör ingenting om jag misslyckas.
Vad gör du annars om du är ledig en dag?
– Då åker jag ner till båtmuseet och hälsar på farbröderna där. Eller så vandrar jag efter Solanderleden, jag kan "bara vandra" där utan att tänka på guidning. Eller så simmar jag i Fårösundet, jag älskar att simma.
Kan du känna att du lever i fel tid, hade det varit mer intressant att leva för några hundra år sedan?
– Nej, vi har en tendens att vilja romantisera, jag trivs bäst här och nu.