Förra helgen publicerade vi ett reportage på Helgsidorna om Johan, 27 år, som har lidit av svår stamning. Han berättade om hur stamningen påverkade hela hans liv och om hur klasskamrater skrattade åt honom i skolan.
Läkaren Tomas Ekström, som själv hade stamningsproblem under uppväxten, läste artikeln.
- När jag var i 20-årsåldern flyttade jag till Uppsala, där jag sökte hjälp för mitt problem. Då, 1975, hade en ny metod från USA just nått Sverige och jag fick lära mig den, säger han.
Beteende, inte orsak
Kort går Charles van Ripers metod, som kom på 60-talet, ut på att man fokuserar på beteendet, inte på eventuellt bakomliggande orsaker till stamningen.
- Det handlar om vanlig inlärningsmekanism. När hjärnan upplever belöning inlärs beteenden. Vid stamning uppfattar hjärnan lättnaden när stamningen släpper, som en belöning, och då belönas det som man gjorde tre sekunder tidigare. Därmed blir stamningen inlärd och inpräntad mer och mer, och det kan vara hela förklaringen till att stamning överhuvudtaget finns. Metoden går ut på att pausa några sekunder direkt efter stamningen, då syftar belöningen tillbaka på pausen istället för på stamningen, säger Tomas Ekström.
Halvtimme
På smärtkliniken där han jobbar tar de emot stamningspatienter, men de är få.
- Ingen borde behöva stamma, det är märkligt att metoden inte används mer när den är så enkel. Jag känner ett personligt ansvar att sprida den vidare eftersom jag själv fick så bra hjälp.
Därför vill han nu skicka kunskapen vidare.
- Det räcker med ett besök på en halvtimme för att lära sig principen, metoden är så enkel och bygger på att man jobbar med den själv. Använder man den hela tiden kan man sluta stamma på en månad. Jag slarvade lite och för mig tog det några månader. Mår man dåligt och har lidit av stamning länge kan det visserligen vara svårt att ta till sig enkla tips, men får man kunskapen kan man använda sig av den när man sedan orkar.