Ja, du läste rätt. Jag är feminist. Det är ingenting jag kallat mig själv för väldigt länge dock, utan snarare de senaste månaderna. Varför jag inte har kallat mig själv för feminist tidigare är dels för att jag inte till hundra procent visste vad det innebar att vara en feminist och dels för att jag inte har velat blir förknippad med extremisterna (vilken jävla fegis alltså).
På senare tid har jag läst lite mer om feminismen och lärt mig att se bortom extremisterna. De flesta feministerna är ju kloka människor som, kort och gott, vill att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Alla feminister delar faktiskt inte alla åsikter med varandra och alla feminister är definitivt inte orakade, korthåriga manshatare även om fördomarna säger det.
Och det här med att feminismen borde byta namn. Inte så enkelt. Ordet feminism må ha en negativ klang i mångas öron, men om feminismen skulle byta namn skulle det nya namnet få samma negativa klang det också på grund av alla antifeminister och de som drar alla feminister över en kam. Vi borde istället jobba på att ge ordet feminism en positiv klang och försöka se saken från olika perspektiv, typ som Fanny Åström: ”Män som klagar på att feminism är ett laddat ord. Kan ni byta kön? Ert kön har tyvärr fått negativ laddning efter 100-tals år av förtryck. Genom att kalla er själva män så kopplar ni er samman med de där extremisterna som slår och våldtar kvinnor. Dåligt pr-move!”
Att en kvinna, trots samma kompetens och erfarenhet, har lägre lön än sina manliga kollegor gör mig galen. Att kvinnan ständigt framställs som ett objekt gör mig galen. Att en man som är pappaledig ses som ansvarsfull, men en kvinna som är mammaledig ses som opålitlig arbetskraft gör mig galen.
Det är bland annat på grund av dessa saker som jag tycker det är viktigt att vara feminist. Ojämställdheten kommer inte att försvinna av sig själv. Feminismen behövs om vi någonsin ska leva i ett samhälle där båda kön har samma rättigheter och skyldigheter.
Jag är feminist och en förbannat stolt en.