"Under våren var vi personal från olika sjukhus och olika avdelningar men alla hade samma målsättning. Att vi skulle klara oss ur det här tillsammans", säger Petter Karlsson.
I början av april i fjol förändrades undersköterskan Mona Isakssons arbetsuppgifter drastiskt. Hon var en av dem som stod redo när de första covidpatienterna i Piteå behövde respiratorvård.
– Det har varit tufft. Jag har tidigare jobbat 27 år på Iva och det finns anledningar till att jag jobbar på gynmottagningen istället, bland annat det här med att jobba kvällar, natt och helg. Mina fysiska problem har blivit värre, så jag har fått medicinera mer. Jag har fått betala ett ganska högt pris för att jobba på Iva igen. Man träffar familjen lite och är ofta trött när man är hemma, säger hon.
Samtidigt beskriver hon och kollegorna året med pandemin som en tid då man verkligen kämpat tillsammans.
– Under våren var vi personal från olika sjukhus och olika avdelningar men alla hade samma målsättning. Att vi skulle klara oss ur det här tillsammans, säger Petter Karlsson som är Iva-sjuksköterska och även jobbar på ambulansen.
Han tycker att arbetsbelastningen successivt blivit bättre.
– Vi har inte 12,5-timmars skiften längre, men visst är det slitigt med dubbelskift ibland och att man får byta pass för att täcka upp. Den höga arbetsbelastningen påverkar mig, framför allt känner jag att jag blir en sämre pappa, sur och lättirriterad, säger Petter Karlsson.
Samarbetet mellan in- och utsidan är viktigt då man inte kan passera som vanligt mellan salarna. Prover ska analyseras, läkemedel ska blandas och utrustning ska tas in.
Även Maria Sundström, som är sjuksköterska på barnmottagningen i vanliga fall, är utlånad sedan i mars.
– Man kände sig som en novis i början, men alla kollegor var så hjälpsamma och det har känts tryggt hela tiden.
Att veta så lite om smittan i början var pressande.
– Man visste inte om man skulle dra med sig smittan hem till sin familj. Alla har nog känt den oron, säger Mona Isaksson.
– Ja, man har varit grymt orolig, håller Petter Karlsson med.
"Man visste inte om man skulle dra med sig smittan hem till sin familj. Alla har nog känt den oron", säger Mona Isaksson.
De tre kollegorna tycker att det varit frustrerande att följa statistiken och se smittspridningen öka.
– Jag gör mitt jobb och känner att det är upp till alla att göra vad de kan genom att följa riktlinjerna – men det fungerar uppenbarligen inte fullt ut, säger Mona Isaksson.
Att hitta det bästa i jobbet med covidpatienterna är enkelt.
– Det känns jättekul när en person vaknar efter respiratorvården och man börjar få kontakt och ser att personen blir piggare. Då känner man bara "yes, vi har fixat det här!", säger Mona Isaksson.
Det sämsta?
– När man känner att patienterna är så många att det är svårt att räcka till, säger Mona Isaksson.
"Den höga arbetsbelastningen påverkar mig, framför allt känner jag att jag blir en sämre pappa, sur och lättirriterad", säger Petter Karlsson.
Ett år efter att pandemin hittat till Piteå har hyllningarna i sociala medier till sjukvårdspersonalen tunnats ut, liksom luncherna och fikat från allmänheten.
– Visst var det kul att känna sig uppskattad men man förstår ju att det mattas av med tiden. Vi vet att folk tycker att vi gör ett bra jobb och vi maler på, säger Petter Karlsson.
Att jobba med svårt sjuka covidpatienter har påverkat samtligas privatliv.
– Man jobbar eller är hemma, jag är väldigt strikt. Som många andra saknar jag verkligen det sociala, säger Petter Karlsson.
"Man kände sig som en novis i början, men alla kollegor var så hjälpsamma och det har känts tryggt hela tiden", säger Maria Sundström.
– Ja, man längtar efter att kramas med sina nära och kära, säger Maria Sundström.
Att kunna ta ledigt är en annan sak som känns viktig.
– Vi har inte beviljats någon semester sedan i somras. Nu känner man verkligen att man behöver återhämtning, säger Mona Isaksson innan det är dags att återvända till Iva och respiratorpatienterna.