Isolation Years håller hög lägstanivå

ROCK. 2001 års debutalbum "Inland traveller" från Umeå-kvintetten Isolation Years kommer att hamna där uppe bredvid Kents "Vapen & ammunition" när årtiondets bästa svenska album ska summeras så småningom. Den är helt galet bra och har sedan följts av två värdiga uppföljare vars innehåll så träffsäkert beskrivits som "alpin folkpsykedelia" av en recensent. Nya "Sign sign" är bandets enklaste skiva hittills. Låtarna har aldrig känts rakare och melodierna är om möjligt mer självklara än vanligt. Dessutom lär bandet ha spelat in mer eller mindre live i studion den här gången.

De poppigare "Say-nothing day" och "Landslide", samt traditionellt Isolation Years-lunkande "Albino child" blir snabbt nya favoriter, men mitt i rakt av-filosofin känns det emellanåt lite förutsägbart, vilket aldrig kunnat sägas om dem tidigare. Den här gången saknar jag det där lilla extra, den omätbara mystiken som gjort låtar som "It’s golden", "Michael (if you cannot row)" och "Melting minds" till stjärnor på den countryanstrukna rockens himmel. Dock, Umeå’s finest håller en hög lägstanivå.

Isolation Years håller hög lägstanivå

ISOLATION YEARSSign sign(Nons/Bonnier)PPP