Flitens lampa lyste sent inne på Sebastian Sandstens vd-kontor på PT en kylslagen novemberkväll för drygt ett år sedan.
Klockan närmade sig midnatt. Sandsten var ensam kvar i tidningshuset för att förbereda nästa dags budgetmangling inför styrelsen.
– Jag hade fullt fokus på siffror och staplar när larmet plötsligt ljöd inne på PT, minns vd:n, som var klädd i bara träningsoverall och stumpor.
När larmet går kvällstid måste någon kvarvarande ”köpa tid” inom några minuter, med en personlig tagg riktad mot speciella kortläsare och en egen sifferkod, som då tystar larm och tillika låser upp dörrar.
– Jag tog taggen från skrivbordet, famlade efter mobilen och sprang ut i PT:s foajé, förbi en innerdörr som då gick i lås.
Låstaggen kom fram. Riktades mot kortläsaren. Men va’ nu, ingenting hände!?. Larmet fortsatte att tjuta. Dörren vägrade öppna. Kortläsaren på en annan dörr testades. Samma resultat. Även den tredje kortläsaren kunde varken släcka ljudlarmet eller låsa upp dörren.
– Jag hade fullt stresspåslag. Irritationen växte. Då öppnade jag istället ytterdörren, lutade mig ut för att komma åt kortläsaren utomhus, utan att nå riktigt fram.
”Kanske måste dörren vara stängd för att systemet ska fungera”, tänkte en lätt disträ vd.
Plötsligt stod han där utanför PT:s ytterport, i nattmörkret, i bara strumpor, i 16-gradig kyla, på isig infart och med en nyvunnen insikt om att den medhavda taggen hörde till kopieringsapparaten. Till råga på allt var det inte mobilen som tryckte i byxfickan, utan en gummerad dörrstopp, uppenbart lätt att förväxla.
– Jag kände paniken. Det var folktomt där ute. Midnatt hade passerat. Närliggande Ica hade hunnit stänga. Jag frös enormt och fötterna kändes som isblock. Oj, så piiinsamt!
Efter några minuter tystnade larmet i den folktomma låsta byggnaden. Plötsligt passerade en bil efter vägen utanför, mot den bortre delen av Pitebos parkering.
– Jag sprang dit i strumpor som knastrade mot snön, och försökte se lagom avslappnad ut trots andfåddheten, för att inte skrämma föraren som precis klivit ur bilen.
”Hej, jag har blivit utlåst. Kan du hjälpa mig?”
Mannen, som inte hade svenska som modersmål, tittade lite skeptiskt på Sebastian.
– Jag förstår hans oro. Men han släppte ändå in mig i bilen och erbjöd sig att skjutsa hem mig till Munksund.
På Timmerleden passerade de en dikeskörd bil invirad i polisens avspärrningsband och mannen undrade lite misstänksamt om det var Sebastians bil.
– Men när det till slut stod klart för honom vad som faktiskt hänt sa han att det var självklart att hjälpa till och att människor överlag måste bli bättre på att hjälpa varandra. Det var fint av honom, säger ”Sebbe” som är väldigt tacksam över mannens hjälp.
Hemma i Munksund var ytterdörren låst.
– Jag knackade, först försiktigt för att inte skrämma familjen, men hårdare och hårdare i takt med kylan. Sambon trodde det var en galning bakom dörren och försökte ringa mig på mobilen - som ju låg i kontoret på PT. Till slut visade jag mig i ett köksfönster och då blev jag insläppt.
– Det tog lika lång tid att förklara alla förvecklingar som att bli varm under en stor bunt med filtar.
Dagen efter skickade han ett sms till mannen som hjälpt honom för att berätta att allt löst sig till slut.
– Han ringde upp mig senare för att kolla hur jag mådde, han var verkligen superschysst, jag ville betala honom men han skulle absolut inget ha.
Nu, som nyårshälsning, levererar han sina tre bästa tips för att överleva missöden i samband med sent kvällsarbete: 1) Använd rätt lås-tagg, 2) Håll ordning på mobiltelefonen, 3) Vistas inte utomhus utan skor vintertid.