Iro - busets värsta fiende

Den snart sjuåriga schäferhannen Iro gnäller till av förväntan när gallerdörren i polisbilen öppnas, han är förväntansfull inför vad som väntar och läser bara av omgivningen som snabbast innan han sätter igång med jobbet, att söka efter narkotika i en bil. En liten mängd knark gömt i bensinångorna under tanklocket är en baggis, det hittar han direkt, så även det som placerats under motorhuven och inne i bilen.
Hans hyperkänsliga nos är den största tillgången. En hund har cirka 220 miljoner luktsinneceller, att jämföra med människans cirka 5 miljoner.
Även på drogliberala sajter diskuteras polishundens utbildning och kunnande, huruvida det finns något säkert sätt att gömma narkotika, men även "buset" är överens - det är näst intill omöjligt att lura en knarkhund.
Som en tiokampare
Och förekomsten av narkotika ökar, varför hunden är oumbärlig i polisens arbete. Iro är till exempel en erkänt duktig knarkhund. Han har avslöjat många brottslingar i sina dagar. Om polisen får ett tips eller en misstanke om att det finns narkotika någonstans tar ett befäl beslut om husrannsakan, men utan hund vore det svårt att hitta knarket.
I Norrbotten finns tolv så kallade kombihundar. De används för att spåra både försvunna personer och misstänkta brottslingar, för att söka till exempel dumpat tjuvgods, för att leta knark, för personligt skydd, för att ta fast tjuvar och - ja, det mesta. Bara hunden vet vad den ska söka, så kan den hitta det.
- En bra polishund ska vara som en tiokampare, säger hundföraren Anja Larsson, Iros matte. Bra på många saker och riktigt bra på något särskilt.
Ägs av myndigheten
Ett exempel är den specialutbildade likhund som numera finns i länet och som senast användes för att hitta kvarlevorna av den försvunne mannen i Laisvall.
Polishundarna ägs av polismyndigheten i länet, men bor och lever som vilken hund som helst tillsammans med föraren och dennes familj.
- Enda skillnaden är egentligen hans speciella färdigheter och att han alltid följer med mig i jobbet, förklarar Anja.
Bovarnas skräck
- Vi hade inte hund i familjen när jag växte upp, jag är väl egentligen en hästtjej och hade inga tankar på att bli hundförare när jag blev polis, men så var det en av de äldre hundförarna som skulle sluta som tyckte att "men Anja, ska inte du ...?" och på den vägen är det.
Efter att ha funderat ett tag så kände hon att "jo, det vill jag visst", ansökte och fick klartecken för att få gå utbildningen. Men så var det ju det där med att hitta en lämplig hund också ...
- Jag har haft Iro i drygt fyra år nu. Iro var först hos en hundförare i Dalarna, men familjens barn blev allergiska och han kunde inte fortsätta. Så fort jag fick höra talas om det tog jag kontakt och åkte ner och hämtade hem Iro.
Och trots att han är bovarnas skräck, råder det ingen tvekan om att det är en mycket snäll hund som älskar sin matte över allt annat. Viktigt det också.
"Måste känna varann utan och innan"
- Vi är ju ett team. Det är ingen idé att ha en duktig hund, om föraren inte kan läsa hunden. Vi måste känna varann utan och innan.
Detta är också orsak till att hanhunden Iro snart ska vara föräldraledig tillsammans med sin förare ...

Iro - busets värsta fiende

Vapen, värmekameror och högteknologi till trots, ett av polisens allra viktigaste hjälpmedel är hunden. I Piteå finns tre polishundar som hittat flera försvunna, spårat knark i mängder och tagit fast en hel del tjuvar.