Irma Olofsson hade föräldrar som bägge var döva. Fadern Selmer Degerman kom från Djupfors, Jörn, och mamman Ellen var född Nilsson i Bölebyn. Dessutom fanns i släkten, på bägge sidor, ett flertal döva. Det gjorde att hon tidigt lärde sig teckenspråket och starkt intresserade sig för att ge dem möjligheter till kontakter.
Under sin egen uppväxt stötte hon på många utmanade situationer och det ställdes krav på henne, och hennes syskon, att ställa upp för sina anhöriga .
Irma Olofsson engagerade sig mycket för sina döva anhöriga och hjälpte dem i tolkkontakter med olika hörande och myndigheter.
Sitt första uppdrag fick Olofsson redan som treåring, då hon honorerades med en krona för ett utfört uppdrag som dövtolk.
Hon stötte senare på döva som med tiden även drabbades av synsvårigheter, vilket inte gjorde det möjligt för dem att läsa texter och i många vardagssituationer fick allt större problem.
Ganska snart gick det upp att det fanns en större grupp dövblinda i Piteåbygden. Då väcktes Irma Olofssons tankar att göra något för denna grupp personer vars kommunikationsförmåga begränsades av att man lider av nedsättningar inte bara av ett sinne, utan av två. Hon blev en förkämpe för att ge denna grupp en bättre vardag.
Hon ville samla dem, ge dem sysselsättning, ja, helt enkelt ge deras glömda liv en större mening.
På eget initiativ började Irma Olofsson söka upp denna glömda grupp människor, runt om i bygden. Hon tog kontakt med de sociala myndigheterna. Påpekade att alla de saker som en seende och hörande människa ser som självklara inte omfattade denna grupp av människor. I en tid då begreppet dövblindhet var relativt okänt.
En del av dem hon mötte hade så pass smycket av synen kvar att de kunde kommunicera med teckenspråk medan det för andra behövdes användas ett så kallat taktilt teckenspråk, som använder sig av känseln. Att man tecknar ett tecken i den dövblindes handflata med fingrarna, som han eller hon kan avläsa med hjälp av känseln. Den dövblinde kan sedan teckna tillbaka med hjälp av vanligt teckenspråk
Något som fick myndigheterna att reflektera över problemen och också medverkade till att öppna dörrar för en uppsökande verksamhet. Detta genom att Irma Olofsson till en början på försök anställdes som hemsamarit, som en sorts kringresande terapeut.
Irma Olofsson fick då ägna sig åt döva och dövblinda, att prata med dem och inspirera dem. Till en början ett par gånger i veckan, med en ersättning av 7:40 per timme. Hon fick själv bekosta resorna.
Irma Olofsson fann också att det hos olika instanser fanns en tro att dessa personer inte kunde fungera med någon form av sysselsättning. Personer som levt i det fördolda med en ganska dyster historia av okunskap, diskriminering och isolering. En okunskap hon ville råda bot på.
Hon väckte också initiativet till att år 1967 få igång en kursverksamhet, förlagd till Öjebyn. Som då den sattes igång ansågs vara unik.
– Det är en glädje att få vara handledare för de dövblinda, uttryckte sig Irma Olofsson när kursverksamheten kom igång.
Förutom kommunen engagerades bland annat Röda korset och ABF, landstinget och Sparbanken i denna verksamhet. Dit de dövblinda kom för att slöjda, sticka, väva och prata med varandra på sitt eget språk.
Det förde även med sig att fler personer engagerades i verksamheten, för att aktivera de dövblinda på olika sätt.
Irma Olofsson, som senare anställdes som dövblindkonsulent hos Piteå kommun, var verksam fram till 1992.
Som pensionär hjälpte hon sedan forskare i Linköping med att, genom släktforskning, lösa gåtan kring Uskers syndrom, en ögonsjukdom som drabbar vissa släkten där döva redan finns.
Efter att i många år ha varit bosatt i Lillmoran flyttade hon senare till Öjagården i Öjebyn, där hon avled 2014 i en ålder av 86 år.
Hennes närmaste var två söner med familjer.
Maken Arne, med vilken hon ingick äktenskap år 1946, avled 2003.