<RecLinje><RecTextIngång><br /><br /></RecTextIngång></RecLinje>ROCK. Om långa albumtitlar var ett mått på hur intressanta artister är, så torde debuterande Arctic Monkeys ligga hyfsat till. Faktum är att de här unga engelsmännen stundtals tar andan ur mig.<br /><br />Arctic Monkeys spelar rock som inte riktigt någon annan gör. Att de hämtat grunden från gamla ikoner som Clash och Jam råder det väl ingen tvekan om, men i myllan gömmer sig också tidig Bowie. Den sistnämnde spökar i Alex Turners kaxiga röst. En röst som rabblar och besvärjer.<br /><br />Det är väldigt brittiskt på det där svängiga dansanta sätt som bara (hm) britter kan göra rock på. Det rockar emellanåt rätt hårt och det är då de punkiga elementen lyser igenom, men andra stunder lugnar det ner sig rejält. De små berättelserna får fort fäste och även om jag saknar texthäfte så finns ofta en mening.<br /><br />Intressant och egensinnigt.<br /><br />
