Inte flicka eller pojke - bara ett barn
Jag tar en bild av henne med mobilkameran. Tittar på den när jag skriver det här och ser en bakvänd prinsessbakelse, volanger och blommor.
För 27 år sedan skulle jag själv ha älskat klänningen.
Och för första gången lämnar jag en prinsessa på förskolan.
Hemma har hon aldrig använt ordet prinsessa, men jag märker att hon dras till bilder med ’vackra flickor’, senast Tingeling med smal midja och magiskt glittrande vingar.
När Siri föddes gjorde vi det aktiva valet att aldrig kalla henne för "prinsessa", det är ett yttepyttebeslut som kanske inte gör någon skillnad. Men för mig var det ett avstamp och början till en slags programförklaring om hur jag vill vara som förälder.
Och dessutom, har vi
någon prinsessa i familjen är det vår hund - och hon
är en prinsessa på ärten i ordens rätta bemärkelse.
Samma dag som jag fotar bilden på Siri och prinsessklänningen i motljus läser jag en artikel på Svenska Dagbladets webb om ett föräldrapar som bestämt sig för att inte berätta för omgivningen vilket kön deras barn har.
I artikeln kallas det 2,5-åriga barnet för Pop. När Pops mamma var gravid bestämde de blivande föräldrarna att de inte skulle avslöja om deras barn var en pojke eller flicka. De skrev ett brev till släkt och vänner och förklarade.
Anledningen var att de ville att Pop skulle växa upp utan att tvingas in i en bestämd könsmall från start.
En handfull personer bland familj och vänner vet om barnet är en flicka eller pojke och i intervjun understryker föräldrarna att Pops kön inte är någon stor hemlighet. Från början fick de ofta frågan om det var en kille eller tjej, men nu säger de att folk gissar utifrån kläder och frisyr och tycker att det är pinsamt att fråga. De säger aldrig han eller hon, utan alltid Pop.
Pops mamma säger en sak som träffar mig:
"Även jag är full av föreställningar om kön men vårt val har hjälpt mig att behandla Pop neutralt. För mig är Pop inte en flicka eller en pojke utan bara Pop."
Där i ligger en del av sanningen, tror jag. Som förälder har man ambitioner och tankar och vill, men i tal, handlingar och gester är man så färgad av erfarenheter att man inte ser. Eller hör.
Men viljan finns. Och intresset.
Under helgen som var köpte vi en begagnad sittvagn till Siri. Vi har fram tills nu alternerat mellan liggvagnen (nu med sittinsats, men rätt stor speciellt knöligt när den transporteras i bilen) och en miniparaplyvagn (hittad i ett soprum) som vi kan spänna fast på cykelkärran.
Men nu har alltså sittvagnen gjort entré i våra liv. Siri gillar den. Fäller upp och ner suffletten och ska ömsom sitta och ömsom halvligga.
I går efter jobbet gick vi vår vanliga tisdagspromenad, som gör att hunden är rastad och jag kan åka iväg på yogaklass. Men trots smidighet och lätthet finns det en sak jag saknar. Att hon inte längre sitter vänd mot mig. Att jag inte får se hennes ögonskiftningar och buskinder.
Allt jag ser är en uppfälld sufflett.
Så jobbar vi med nyheter