Skövlade städer, ödelagda byar och utblottade familjer vittnade om flera års obarmhärtigt världskrig.
I Sverige rådde fortfarande fred 1944. Men lång tid av mörkläggning, pusslande med ransoneringskuponger och nervös beredskap hade satt djupa spår i folks sinnen.
I Kopparnäs utanför Norrfjärden följde man som överallt annars spänt bulletinerna om de senaste truppförflyttningarna, om krigets framfart på alla fronter.
Lämnade hembyn
Det var i den tidsandan som Ingrid Lundberg packade väskan, vinkade adjö till pappa Robert och mamma Beda hemma i Kopparnäs, och några av de fortfarande hemmavarande sex syskonen, och for söderut genom ett Sverige präglat av krigets mörka skugga, ner till Stockholm.- Jag ville prova på något nytt. Stå på egna ben. Utbilda mig, skaffa jobb.
- Så småningom fick jag arbete på Högskolans restaurang i Stockholm, som kallskänka. Det var där som jag första gången träffade Luck, en stilig man som en dag erbjöd sin hjälp när jag höll på att förbereda en måltid, minns Ingrid.
Brutalt angripna
Luck De Groof var belgare. Från Antwerpen.Den 10 maj 1940 fick han se sitt land brutalt angripet av Hitlers styrkor. Bara arton dagar senare vek sig Belgien för övermakten, och landets kung Leopold undertecknade kapitulationen.
För familjen De Groof väntade en svår tid.
Så småningom tvingades Luck iväg till Oslo av nazisterna, för att arbeta i ett tyskt arbetsläger i det ockuperade Norge.
- Han placerades i hamnen för att hjälpa till att lossa båtar med mat till tyska armén. Det var tungt på alla sätt. Tyskarna styrde lägret med järnhand och det fanns inget annat val än att arbeta för dem. I arton månader blev han kvar i lägret.
Flydde arbetslägret
Hösten 1944 flydde Luck De Groof med livet som insats. Han och en polsk krigsfånge gäckade den tyska säkerhetsapparaten och tog sig via krokiga vägar genom ett ockuperat Norge, över svenska gränsen och vidare mot Stockholm.- Där mottogs Luck som den krigsflykting han var, även om han behandlades korrekt. Svenska myndigheter förde honom till Långholmens fångvårdsanstalt i Stockholm där han vederbörligen blev registrerad, förhörd och undersökt. Det var viktigt att allt gick rätt till, att alla papper var i ordning. Men sedan gick han fri.
Tillsammans med en rad andra flyktingar kom belgaren att få tjänstgöra i Högskolans restaurang - och det var där han mötte den piggögda ung kallskänkan från Kopparnäs, senhösten 1944.
- Luck hade lärt sig prata norska under tiden i Oslo. Därför hade vi inga problem att kommunicera.
- Han var mycket trevlig och det kändes direkt att vi passade för varann.
Hitler tog sitt liv
Så länge världskriget pågick och så länge Belgien var ockuperat kunde inte Luck De Groof återvända hem till sin familj.Istället blev träffarna med kallskänkan allt mer frekventa och passionerande.
- Det var en speciell tid. Folk andades hopp. Den tyska krigslyckan hade vänt, människor började se ljus i mörkret.
- Vi visste ju ingenting om framtiden. Mycket var ovisst. Men vi tyckte om varandra och efter ett halvår tillsammans förlovade vi oss på Valborgsmässoafton 1945.
Det var en stor nyhet i närkretsen.
Dagen efter basunerades en annan stor nyhet ut över världen: Adolf Hitler hade tagit sitt liv under rikskansliet i Berlin tillsammans med sin följeslagare Eva Braun.
- Vi hann knappt smälta uppgiften innan nästa glädjebesked kom, Tyskland kapitulerade den 7 maj 1945.
Ett års väntan
- Det var omvälvande. Det firades överallt och det kändes som en otrolig nystart. Men för vår relation fick freden konsekvenser. Luck var tvungen att genast resa hem för att inte bli klassad som desertör.Han tog jobb i sin fars lackeringsfirma i Antwerpen, tillsammans med sina bröder.
- Jag lade in en ansökan om att få komma ner på besök. Men mycket var kaos på den tiden, det var svårt att få plats på flyget.
Först efter ett års väntan fick Ingrid en biljett och uppehållstillstånd för fjorton dagars besök. Den femte oktober 1946 lyfte planet från Bromma flygplats mot Belgien.
- Och den 19 oktober gifte vi oss. Luck var katolik, men det var inte jag. Därför hölls bröllopet i rådhuset. Prästen som förrättade vigseln talade flamländska och eftersom jag inte förstod språket fick Luck nypa mig i armen när det var dags att svara "ja", berättar Ingrid.
Togs för tyska
Från den dagen kom den 22-åriga flickan från Kopparnäs att heta Ingrid De Groof, med belgiskt medborgarskap och livslångt uppehållstillstånd. Återresan till Sverige ställdes in.- Det kändes bra. Vi fick en egen lägenhet i Lucks föräldrahem. Jag möttes med både värme och respekt. Däremot var det aldrig tal om att jag skulle yrkesarbeta. Enligt deras seder och bruk skulle en kvinna sköta hemarbetet.
- Trakten kring Antwerpen var påfallande oskadad efter kriget. Folk var däremot psykiskt märkta av ockupationen, efter påtvingat skydd i källarutrymmen under flera år. Många visade öppet sin avsky för tyskar.
- Jag lärde mig genast språket, flamländska, men det hände att okända tog mig för att vara tyska, på brytningen. Vid dessa tillfällen möttes jag av total iskyla. Men det löste sig alltid till sist.
I dag pratar 81-åriga Ingrid, förutom flamländska, även franska. Och svenska behärskar hon perfekt trots alla åren utomlands.
Sjömanskyrkan
- I Antwerpen kom jag ofta att vistas i den svenska sjömanskyrkan, där jag blev lite av allt-i-allo. Jag gjorde nytta samtidigt som jag behöll kontakten med svenskar.1947 föddes Lil. 1951 kom Monika (död sedan tre år). 1953 flyttade familjen till Bryssel, och 1975 avled maken Luck.
Därmed kom livet att förändras.
- Barnen var utflugna och jag skaffade lägenhet i Stroombeek-Bever, ett mindre samhälle norr om Bryssel. I början på 90-talet startade Svenska kyrkan sin verksamhet i Waterloo, söder om Bryssel, och där har jag genom åren varit mycket engagerad med matlagning, bullbak, tavelproduktion, lotteriförsäljning och allt möjligt.
Kunglig medalj
För sin uppoffrande ideella kyrkliga gärning har Ingrid De Groof även tilldelats en kunglig hedersmedalj i guld, via Carl XVI Gustaf.- Det kändes stort i hjärtat. Den är fin, medaljen. Vanligtvis har jag den i bankfack, säger hon.
- Kungen själv, Silvia, Viktoria och ministern Tomas Bodström har i ett senare skede personligen besökt Svenska kyrkan här. Då var även jag med, men utan medalj. Jag var rädd att det skulle uppfattas som skryt.
När Ingrid inte luftar vingarna i kyrkans regi vistas hon gärna hemmavid, på andra våningen i en rikligt smyckad trerumslägenhet, vid sidan av en livligt trafikerad matarled genom Stroombeek-Bever. Samhället är en uppvisning av prydliga husfasader, rena gator och välhållna grönytor.
- Här trivs jag. Jag har många vänner, och bland de närmaste finns dottern Lil, en måg och två barnbarn.
Sverigekontakt
- Jag har alltid odlat kontakten med Sverige. När Luck levde bilade vi ofta hem till Kopparnäs på somrarna. Nu är det väl ungefär fyra år sedan jag var där sist. Men ifjol våras blev det en resa till Stockholm.En bror finns kvar i livet, George Lundberg, bosatt i Piteå. Resten av syskonen är döda.
- Jag har aldrig ångrat flytten hit. Jag har haft en bra man och levt ett rikt liv i Belgien, deklarerar Ingrid De Groof, 81, och ler livfullt med pigga ögon.<\c>