I vardagsrumsfönstret hänger ett hjärta av glas bredvid en lever av glas.
– Det är symboliskt. Det är väl kanske inte alla som har en lever hängandes i fönstret, men kan man ha ett hjärta ska väl det också gå bra, säger Inger Sandberg.
När Ingers hosta undersöktes upptäckte läkarna att hon hade hjärtsvikt, hennes hjärta var dubbelt större än det borde vara. Hon utreddes och man upptäckte att hon hade en ovanlig genmutation som tekniskt sett inte är skelleftesjukan men är samma mutation fast på en annan position i generna och fungerar på samma vis. Det enda sättet att stoppa sjukdomens utveckling är en levertransplantation. Annars slutar alltid sjukdomen med döden.
– Det viktiga var att jag skulle byta lever, men med det hjärta jag hade då så skulle jag aldrig klarat av en levertransplantation, säger Inger Sandberg.
Plötsligt gick konceptet organdonation från att vara ett ord man hört på tv till att vara någonting livsviktigt.
– Jag insåg inte hur viktigt det var tidigare. Det fanns aldrig i min tankevärld att jag inte skulle donera mina organ, men jag hade inte anmält mig. Man går inte alls och tänker på det. Ändå fanns det någon som tagit det beslutet så att jag kunde få ett nytt hjärta, trots att det ska stämma med blodgrupper och allt möjligt, säger Inger Sandberg.
Efter att ha kvalificerat sig för hjärttransplantationen gick det snabbt. Hon blev varnad att det skulle kunna ta ett par månader att få in ett passande hjärta, men bara en dryg vecka senare ringde telefonen.
– Klockan 03.10 ringde de och sa att nu har vi ett hjärta åt dig Inger. Klockan tio var vi på Sahlgrenska och 19.30 kunde de ringa min sambo och berätta att allting hade gått bra, säger Inger Sandberg.
Var du aldrig rädd?
– Nej. Andra har frågat mig hur jag törs. Men det finns inget annat val än att sätta sig på tåget och åka med så att säga. Jag har aldrig varit rädd för själva transplantationerna, mest rädd var jag för att inte kvalificera mig, säger Inger Sandberg.
Vad sa dina anhöriga om transplantationerna?
– Det var nog jag som fick stötta mina anhöriga lite grann. Det var viktigt att vara stark inför mina barn. Min sambo var med mig hela vägen, jag var aldrig ensam.
Efter cirka ett år och en tuff rehabilitering efter hjärttransplantationen hade Inger också en ny lever. Hon kunde själv också hjälpa andra genom att donera sina organ.
– Min egen lever var frisk, den kom bara inte överens med mig. Jag kunde också donera hjärtklaffarna från mitt gamla hjärta. Det har gjort mig ödmjuk inför livet. Det kanske skulle kännas eljest om jag inte kunnat göra någonting själv, men genom att donera det här känns det som att jag åtminstone återgäldat det något. Jag känner mig stolt över det, säger Inger Sandberg.
Hur ska man få fler att anmäla sig som donator?
– Jag vet faktiskt inte, men det är viktigt att ta beslutet och meddela sina anhöriga om hur man vill ha det. Det är inget som de sörjande ska fundera på och besluta om själva. Och man ska komma ihåg att det inte spelar någon roll hur gammal du är, om du har någon sjukdom eller äter mediciner. Organen kan ändå komma till användning för någon, säger Inger Sandberg.
Hade det varit bättre om man istället var organdonator tills man avsäger sig det?
– Ja det kanske vore bra. Det är säkert många som tror att det fungerar så redan idag, att läkarna tar vad de behöver, säger Inger Sandberg.