Det första avsnittet tar vid där säsong tre slutade. Efter upptäckten av ett hål i stängslet befinner sig större delen av internerna ännu nere vid vattnet. Just som de (och även vi tittare) fått en smak av lycka, faller en skugga över Litchfield som inte försvinner på ett bra tag. Detta är helt klart den mörkaste säsongen än så länge, vilket bidrar med en helt ny spänning.
Serien har tidigare fått kritik för att ha målat upp en glamoriserad bild av fängelselivet, men nu förekommer inget sådant. När storföretaget MCC fick kontroll över Litchfield tog de beslutet att ta in 100 nya fångar, och den tidigare bristen på resurser ökar. Suzanne, Lolly och Lorna slåss alla tre med psykisk ohälsa, och förblir obehandlade. Polisbrutalitet och utnyttjande av kvinnorna ökar för varje dag som går. Det är tydligt hur det nya fängelsesystemet bryter ned både internerna och de anställda.
Ett annat ämne som tas upp är rasism. Systematisk rasism har under hela seriens gång funnits på fängelset, men när internerna blir fler växer ett gäng vita suprematister fram, och öppen rasism är numera ett problem på Litchfield. De ser latinakvinnorna och deras nya ledare Maria som ett hot, och åtgärderna de tar resulterar i scener som är svåra att titta på.
Serien sköter tillbakablickarna snyggt som alltid. Fokus ligger inte på vilket brott som begicks, istället får vi lära känna karaktärerna. Även de mest avskyvärda personerna får ett djup som väcker empati inom oss tittare. Serien fortsätter slå starkt på att “alla är människor”.
Överraskningsfaktorn är tillbaka efter två vindstilla säsonger, och i slutet stiger den till skyn. Den slutgiltiga chocken var, utan att säga för mycket, näst intill onödig. Seriens mångfald påverkades, något som startat en diskussion angående deras sätt att behandla både minoritetskaraktärer och queerkaraktärer. Säsongens största minus, enligt mig.
I det stora hela tycks säsong fyra handla om hat - hur det föds och hur det påverkar människor. Ett intressant ämne som, bortsett från slutet, sköts väldigt snyggt.