Mildred Hedberg, ordförande för länsföreningen för kvinnojourer i Norrbotten.
Jenny Westerstrand, ordförande i riksorganisationen för kvinnojourer, öser beröm över länets kvinnojourer och menar att de har ett väldigt bra nätverk.
Mildred Hedberg, ordförande för länsföreningen för kvinnojourerna i Norrbotten, säger att jourerna har ett bra samarbete.
– Det är en kontaktlänk mellan kvinnojourerna i Norrbotten. Vi har gemensamma utbildningar och aktiviteter. Vi utbyter erfarenheter. Vi är också med om en kommun säger att de skulle vilja ha en kvinnojour och man har kvinnor som är intresserade av att starta en jour. Då hjälper vi till, utbildar och startar en ny kvinnojour, säger Hedberg.
Men det finns också luckor i länet. Den ideella kvinnojouren i Piteå lades ned 2016.
– Kommunen har tagit över den. De har inte kvar någon ideell jour längre. Den lyder under socialtjänsten, men vi har samarbete med dem. Kvinnor vill många gånger inte ta kontakt med myndigheter, det vet vi. De kvinnorna tar kontakt med oss i Luleå.
Är det ett problem att man bara har en kommunal kvinnojour i en kommun?
– Jag tycker att man ska ha båda delarna. Det är socialtjänsten som i grunden har ansvar för mäns våld mot kvinnor. Det står i socialtjänstlagen. Det här stödet som vi kan ge till kvinnor i kvinnojourerna. Det ger man inte på myndighetsnivå på samma sätt.
Mildred Hedberg, ordförande för länsföreningen för kvinnojourer i Norrbotten.
Mildred Hedberg har jobbat på kvinnojourer i över 27 år. Det dolda problemet med mäns våld mot kvinnor verkar bara öka.
– Ja, det gör ju det. Mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem och det är medvetenheten som gör att polisanmälningarna ökar. Även om polisen säger att anmälningar har gått ner. Men kvinnor tar kontakt med socialtjänsten. Det är därför det ökar hela tiden.
Men Hedberg ser också en väldig skillnad jämfört med tidigare.
– Civilkuraget har ökat också. Det sås ett frö och det här kan rendera i att kvinnan till slut tar kontakt med en kvinnojour, säger Hedberg.
Känner man, när man jobbar på en kvinnojour, att man gör en skillnad eller vill man nå ännu fler?
– Vi känner att vi gör skillnad. Vi vet hur kvinnan är när vi möter henne och den situation hon befinner sig i då. Hon mår jättedåligt, är kanske skadad och har inget självförtroende. När vi nåt år senare möter henne på stan kommer hon rakryggad. Ibland hälsar hon och ibland hälsar hon inte, för vi hälsar aldrig först. Då ser vi: ”ja, vi har räddat en till”. Det gör att man fortsätter och tycker att det är meningsfullt.