"PTSD" står det på Idas hoodie. Förkortningen står för Posttraumatiskt stessyndrom, en diagnos hon lever med efter alla trauman hon utsatts för.
"PTSD" står det på Ida Tallheds svarta hoodie och handen håller ett fast grepp om kaffemuggen i form av en jultomte.
– Jag älskar sådana här tomtar och har mer än fyra kartonger av dem hemma (skratt). Nu har jag äntligen fått börja ställa fram lite tomtar här på jobbet också.
Håret är nyklippt och nyfärgat – den här gången i lysande blått, hennes favoritfärg förutom rosa.
– Och så är det en åttaårig tjej som tillverkar mina örhängen, nu senast ville hon ha 40 kronor, men jag gav henne 100. Visst är de fina!
Det är en kylig förmiddag, men på Idas arbetsplats i källaren på Café på Bit i Piteå finns ett omhuldande lugn med värmande kaffe och människor hon tycker om.
I dag har hon hunnit fylla 35 och funderar mycket på hur vuxenvärlden kunde missa viktiga signaler. Som det där med att hon ställde en byrå som skydd framför sängen.
– Som sjuåring möblerade jag om mitt rum själv och framför sängen kämpade jag med att placera en stor, massiv furubyrå. Jag tänkte att jag kunde krypa ihop i fosterställning där bakom och gömma mig. Ibland kröp jag även in i påslakanet, jag ville inte vakna upp av att känna en hand mellan benen.
Hennes allra första barndomsminne är ett minne av ett sexuellt övergrepp.
– Jag tror att jag är i fyra-femårsåldern. Han kommer in och tar plötsligt på mig på ett sätt som inte är okej, jag fryser till is och ser mig själv uppifrån.
Som barn utsattes Ida för sexuella övergrepp. Det pågick under flera år och har påverkat hela hennes liv.
Som 14-åring skrev Ida dikten "Den lilla flickan", skrivandet har varit ett sätt för henne att få utlopp för det hon varit med om, dokumentera och minnas.
"....den lilla flickan vill springa och gömma sig så att ingen ser. Men hon kan inte styra kroppen för någonting har blivit fel...."
Orden är Idas som 14-åring i dikten "Den lilla flickan".
– Egentligen så minns jag väldigt lite av min uppväxt och det finns få bilder på mig då jag är barn. Men man kan se att jag inte var lycklig, mina ögon ser helt döda ut.
Mannen har henne som sin "favorit", hon får höra att hon är "speciell" och han ger henne godis och läsk.
– Antagligen gjorde han det för att jag skulle vara tyst.
En av få bilder på Ida som barn. "Jag minns väldigt lite av min uppväxt, mycket tror jag att jag har förträngt", säger hon.
Övergreppen pågår tills hon är i elvaårsåldern och familjen flyttar.
Först som vuxen vågar hon berätta.
– Men då blev reaktionen mer att: "Det kan man ju förstå, han var ju så äcklig". Sedan pratade vi inte mer om det, men så har det alltid varit inom familjen.
Som tonåring blir Ida ännu en gång sviken – tre killkompisar som hon litar på utsätter henne för en gruppvåldtäkt.
– Även här är minnet av att jag ser det hela ovanifrån. Jag tar stöd av mig själv och säger att "Vi fixar det här tillsammans". När de skulle byta av varandra försökte jag sparka mig loss. En av dem satt bakom mig och höll fast handlederna, än i dag har jag väldigt svårt för när någon rör vid mina handleder.
När övergreppet pågår försöker hon förgäves få fatt i sin mobiltelefon som ligger intill.
– Jag ville ringa till mamma, men vad skulle hon kunna göra mer än 30 mil bort?
Övergreppet är våldsamt, hon får stora blåmärken och en skada i ett ben som hon fortfarande lider av. Hon får även klamydia.
Ida Tallhed med vännen Nina Ehlin. "Ida är helt fantastisk på att känna av hur andra mår, hon ser att jag mår dåligt innan jag ens förstått det själv", säger Nina.
Efter gruppvåldtäkten flyr hon in i festande med mycket alkohol och sex.
– Då var det bättre att säga ja, istället för nej och riskera ännu en våldtäkt, för jag tänkte att det skulle jag aldrig klara av. Jag hade inget värde.
Gubbar i bilar som kör fram och tillbaka och fixar sprit och cigaretter. Hon mår inte bra och till sist berättar hon ändå för en närstående.
Men då blir reaktionen istället att: "Du får du skylla dig själv som umgås med de där personerna".
Under många år dövar Ida sin smärta med alkohol.
– När jag träffade min blivande man så sa han att: "Jag tror inte att din alkoholkonsumtion passar ihop med mina barn". Jag fattade ingenting, jag hade ju inte några problem. Samtidigt tror jag inte att jag varit vid liv i dag om jag inte haft alkoholen, den dövade mycket av ångesten.
"Våga känna – PTSD" står det på Idas halsband.
Utomhus är det krispigt och klart och gräset har frusit till is i Kaleidoparken där vi går och pratar. Nyligen höll Ida en föreläsning om de trauman hon utsatts för och om diagnosen – komplext Posttraumatiskt stessyndrom, PTSD, som hon lever med.
Hon sveper den blå täckjackan omkring sig och konstaterar att hon inte längre vill vara tyst.
– Jag gör det här för min egen skull, men också för att kunna hjälpa någon annan.
PTSD kan triggas igång av en speciell doft eller låt. Minnesbilderna kan bli så levande och skrämmande att det känns som att det händer just nu. Panikångestattackerna är svåra att hantera och kopplade till skuld och skam.
En gång när Ida sitter på en restaurang med vänner och 80-talslåten "Forever Young" med Alphaville spelas på radion får hon springa över till en blomrabatt och kräkas.
– Det blir som att kastas rakt tillbaka till ett av övergreppen med honom ovanpå mig. Då känner jag mig så värdelös, hela min existens äcklar mig.
Från praktikant till butikschef, Ida Tallhed älskar jobbet på Café på Bit och Joakim Lundgren är mer än bara en chef. "Han är en av mina närmaste vänner i dag".
".....varför just jag flera gånger om? Var det mitt fel alla gånger som, någon tryckte ner mig och tog på min kropp fast jag skrek och ropade stopp".
Så skriver Ida i en egen version av "Forever Young" kallad "En färgad själ".
– Jag ville göra låten till min egen, ta kontroll.
I 25-årsåldern slutar hennes kropp att fungera, hon har svårt att gå, svimmar och får cykla på en trehjuling. Hon utreds bland annat för MS.
– Med ingen tänkte att det faktiskt kunde handla om PTSD.
När Ida höll sin föreläsning under Psykiatriveckan fanns vännen Nina Ehlin på plats och stöttade.
Några år senare hamnar hon på psykakuten efter att inte ha sovit på tre dygn. Hon remitteras till en traumabehandling där hon äntligen kan börja prata om det hon varit med om. Med hjälp av behandlingen tar hon sakta kontroll över sitt liv och känner att hon måste ha en sysselsättning.
– Jag behövde få kasta mig ut, antagligen skulle mina vingar bära mig eller så skulle det blir en kraschlandning. Skulle jag orka leva så måste jag börja nu.
Det börjar som en praktik på Café på Bit och är i dag ett jobb på heltid som butikschef.
Hon beskriver sig som lycklig, men ångesten och det psykisk dåliga måendet yttrar sig samtidigt på alla möjliga fysiska sätt i hennes liv.
Det handlar om kroppslig värk i axlar och nacke, en brännande svidande känsla på huden och återkommande panikattacker.
– Då blir jag som ett litet barn igen som kryper ihop och bara vill gömma mig – gömma mig för allt som är hemskt.
Ida Tallhed är lycklig i dag och vill leva sitt liv. "Om jag ser att någon annan mår dåligt så är det mitt ansvar att göra någonting", säger hon.
Sedan åtta år är hon nykter och lever tillsammans med sin kärlek Lennart.
– Jag vill vara den vuxna personen jag själv önskar hade funnits där för mig när jag behövde hjälp. Den "någon" som faktiskt gör någonting om man märker att något är fel.