I tjäderskogen

Kvällens tredje tupp kommer inflygande på lekplatsen med största möjliga vingbuller. Här gäller det att annonsera sin ankomst så tydligt som möjligt.
Så fort den satt sig kommer det ljudligt rapande läte som på jägarspråk kallas "skära näbb". Tuppen, nu med kraftigt uppburrat halsdun, bugar djupt framåt och avger detta läte, ett tecken på irritation och föremålen för denna irritation är redan anlända rivaler som svarar med samma rapande läte.

Efter dessa inledande hotelseyttringar börjar tupparna trevande knäppa och en stund senare tar de mark med ljudliga vingbrak och spelet sätter igång.
Jag sitter i mitt välkamouflerade gömsle med dunsovsäcken uppdragen till midjan medan resten av kroppen täcks av dunjacka och luva.
Kvällarna och nätterna i tjäderskogen kan vara väl så kylslagna. Gömslet är placerat på en av de få barmarksfläckar jag hittat med någorlunda jämnt underlag.

Trastarna sjunger oavbrutet ackompanjerade av rödhaken medan en yster vårbäck blandar sig i ljudbilden. På avstånd hörs orrarnas bubblande spel och en slaguggla ropar i den tilltagande skymningen.
Runt omkring mig hörs ett av naturens mest säregna fågelläten - tjäderns spel. Som svarta urtidsdrakar gör dessa fåglar fortfarande spår i snön med sina ödlefötter.
Som tolvåring fick jag följa med en av mina morbröder ut på tjäderspel.
Fullmånens ljus över skogen, de knotiga bergtallarna som avtecknades mot majnattshimlen som vresiga troll och så de märkliga ljuden från spelande tjädertuppar gav en nästan overklig och oförglömlig stämning. Jag minns denna natt som vore det i går.
På den vägen är jag fortfarande och i snart 50 år har jag suttit i mina gömslen och fascinerats av kraften och magin i detta, det mest förunderliga av skådespel som den nordiska naturen kan erbjuda. Ett skådespel som så många människor drömmer om att få uppleva någon gång i livet.
För 30 år sedan hade jag problem att välja bland alla befintliga tjäderlekar som fanns i någorlunda intakta skogar, men idag är problemen de motsatta. Jag har numera stora svårigheter att överhuvudtaget hitta spelande tjädrar. Så här är det.

En tupp spelar och när flera tuppar samlas på samma plats och spelar tillsammans kallas det lek. Att hitta en tjäderlek i dag hör tyvärr inte till vanligheterna.
En av de mest spektakulära fåglarna i vår fauna är snart utan sitt livsrum. Tjäderskogarna jämnas med marken och detta sker dagligen i hela vårt avlånga land. Det kommer att dröja minst en mansålder innan det finns "tjädervänliga" skogar igen och när den tiden är inne är de åter mogna för avverkning.
Än i denna dag avverkas, ur naturvärdessynpunkt, värdefull skogsmark mer eller mindre hänsynslöst. Dagens omättliga skogsbruk ser inte skogen för alla träden.

Skogen är så mycket mer än bara trädstammar. Myrorna, nornan, lappugglan, dofttickan, blåbären och tjädern är bara några av alla ingredienser som tillsammans skapar begreppet skog. Av allt detta är skogsbruket endast intresserat av trädstammar, kubikmeter och pengar.
Om jag skulle låna mig en motorsåg och en traktor med plog och åka in till Piteå en natt och kapa ner träden och plöja upp marken i Badhusparken skulle jag ligga risigt till men i skogen kan man bära sig åt precis hur som helst utan att bli bestraffad. Är inte detta konstigt, så säg?
Det är hur lätt som helst att bli pessimist i dag när man ser all denna tillintetgjorda skogsmark, men när man har hämtat kraft och inspiration från skogen under ett helt liv lär man inte ge upp i första taget.
Därför sitter jag ännu en vår i mitt tjädergömsle och njuter till fullo av det som trots allt fortfarande finns kvar av skogens magi. Så länge skogen kallar och jag har två ben som bär mig kommer jag!