I musikens tecken
När jag tänker efter så är det oftare konserterna man missat än dem man sett som man kommer ihåg. De där stora, oförglömliga spelningarna… som man bara missade av någon anledning. Dem är det gott om.
Jag var till exempel inte på Bob Marleys klassiska spelningar på Gröna Lund i slutet av 70-talet. Surprise surprise. Jag var inte född. Tusan. Inte heller hann jag ta mig ur barndomens sega år innan Kurt Cobain gick och tog livet av sig och Nirvana gick i graven. Då var jag fortfarande helt inne på barnanpassad musik som inte sa någonting eller möjligtvis radiopop av bästa märke. Lägg där till att det var nittiotalet och radiopopen hade sämre dagar än i dag (!). Tänk bara Drängarna och rys. Så här mitt i festivaltider är det däremot lätt att få se någon artist man tycker om. Eller, bara så länge de släppt en hyllad skiva det senaste halvåret eller så och har varit stora så pass länge att någon medelålders gubbfestivalpamp kan känna igen refrängen till artistens mest spelade radiohit.
Men nej då, inte ska ni få höra mig klaga när husguden Thåström och Håkan Hellström spelar på samma scen, efter varandra i vår lilla stad. Då gör det ingenting att de bara är här för att de uppfyllt ovan nämnda kriterier. Då får de andra akterna heta vad tusan de vill, jag kommer dansa och le så pass mycket att de släpper ut mig från festivalområdet igen framåt morgontimmarna. Om inte mer. Inte för inte det heter Piteå dansar och ler.
Kanske är det en lista som ska vara det konstruktiva jag ägnar mig åt under höststormarna i år. Och då ska jag minnas mina timmar framför stora scenen med Jocke Thå och en falsksjungande men lycklig göteborgare, eller varför inte en dammig konsert med pubertetshjältarna Randy på Trästocksfestivalen för någon vecka sedan.
Så, då återstår väl bara att önska eder alla en trevlig festivalhelg, med eller utan musik.
Så jobbar vi med nyheter