Framtiden skrämmer mig. Jag tänker framtiden där vi flyger omkring i luftburna tefatsliknande skepp, skriver ut dagens middag via appar och är kontrollerade via chip utav staten. Ett samhälle tomt på träd, fullt på nyutvecklad teknik som kompenserar fotosyntesens försvinnande. Vi talar i dag om en värld beroende av tekniken och dess utveckling, jag talar om en värld som går under om den tekniska heligheten dör ut på ett fingerknäpp; både socialt som biologiskt.
En biprodukt av framtiden – som jag ser på det - skrämmer mig nästan ännu mer. Jag jiddrar om genmodifiering. Genmodifiering får mig att tänka på The Sims. Jag tänker en tid när vi kan mixtra; klippa och klistra, i oss själva och våra egna barns arvsanlag. Så samhället, etiken, moralen och humaniteten skulle komma att fara käpprätt åt helvete när/om möjligheten skulle komma ut på marknaden. Modet flyger än hit, än dit; de rikas gener skulle flyga än hit, än dit och familjens rikedomarna skulle synas inte enbart på kläder och ytligt välmående, men även på vilken typ av näsa du har, vilka egenskaper du bär på och om ditt hår är lockigt eller rakt; att vara tålmodig var ju ”sååå förra året”. Jag tror, tyvärr, att vi skulle få en vitare värld; folk som vill tillhöra det ”vita rika folket i västvärlden”. (Personligen skulle jag bli en negress med mustig, avgrundsdjup soulröst och stor afroboll på huvudet.)
En sak som skulle gå förlorad är identiteten; vem är jag? Varför finns jag? En ny människa vid varje förändring. Framtidens plastikoperation på både kropp som knopp.
Ansvaret har jag störst problem med. Mina barn. *Mina framtida barn. Vem ska ta ansvaret för dem? Skulle jag vara en elak människa som står upp för det vackra i mina barn, som skulle tro på att mina barn duger och är deras bästa jag precis som de är? Skulle jag vara en elak människa som älskar dem så utan konstgjorda ändringar? Skulle jag vara en elak människa som låter dem ta konsekvenserna av mina val när kommentarer från klasskamrater kommer att fällas mot dem på grund av mig?