I en värld av salis och skidåkning
När vi åkte skridskor på gympan fick jag alltid träna för mig själv i ett hörn. Jag kunde och vågade inte åka baklänges som mina klasskompisar. Jag hatade skidspåret på Furuberget och var alltid nära att krascha in i trädet som så lämpligt växer just där brantaste nedförsbacken svänger.
När det var dags för friluftsdag och de flesta hurrade för en dag på Vallsberget fick jag en klump i magen. Eftersom jag inte åkte slalom fick jag och några medsystrar ta lånelängdskidorna ut till en liten ö där vi grillade korv och kände oss som avarter.
På högstadiet fick jag ett par begagnade slalomskidor av min far och åkte nervöst till skidbacken en vanlig vardagskväll för att träna. Som jag ramlade. Min instruktör visade aldrig hur man plogar så direkt jag fick upp farten bromsade jag genom att kasta mig ner. Sedan tog jag mig med nöd och näppe upp igen. Jag avskydde varje sekund, från liften och ner till bilen igen.
Ändå fortsatte jag åka. Då var det viktigast att se okej ut i backen och att ha en avspänd attityd i liften, att ha kul var sekundärt. Jag blev verkligen aldrig bra, men hade insikt nog för att fejka mig någorlunda bra.
Jag har ramlat med skidor i Riksgränsen (backen ner mot liften), jag har ramlat med snowboard i liften på Vallsberget och jag har ramlat när jag gravid med Siri åkt upp med sittliften till Gränsens topp. Ingen av gångerna kände jag mig avslappnad och coolt obrydd. Snarare har ungdomens bortgjord blinkat i pannan.
Som vuxen har jag så smått börjat återerövra vintersporterna. Jag tycker om längdskidor, men helst inte i uppkört spår i skogen - det är fortfarande för mycket skolidrott. Jag har gått på tur med Siri sovande i pulka i fjällvärlden och har som ambition att staka mig runt Fårön om det blir någon bana i år.
Återstår då slalomåkningen. Det är svårt att få till det när man inte riktigt vill, kanske är det jävlar-anammat som måste till.
Detta härleder jag till mitt eget barn. Genom sin förskola kommer hon förhoppningsvis att ha koll på skidor både på längden och tvären och hon kommer att ha styrsel på skridskorna. Naturligtvis är det ingen garanti, men med rätt kunskap blir det mesta kul.
Siri fick längdskidor i julklapp, trots att säljaren på första sportbutiken gjorde allt i sin makt för att skrämma bort oss därifrån och i stort sett idiotförklarade oss för att vi skulle sätta en 2,5-åring på skidor. Första dagen vi lovat henne en testtur var dock på nyårsafton då vinden stormilade sig runt huset och Siri fick åka skidor i köket.
Har man en pappa som spenderat stora delar av sitt vinterliv i backar runt om i världen har man lite att inspireras av.
Topp fyra ätbart enligt Siri:
1) Salis (physalis, favoritfrukt som tillhör samma familj som potatis och även kallas kapkrusbär)
2) Sin (clementin, apelsin duger också bra)
3) Tatis (hon tror att tomat heter potatis)
4) Gummiband (missuppfattning även här, det handlar om tuggummi)
Så jobbar vi med nyheter