Humoristiskt när kapitalismen kritiseras
Film: Fun with Dick and JanePremiär: Bio 3:an 27 januari 2006Med: Jim Carrey, Tea Leoni, Richard Jenkins med fleraRegi: Dean ParisotSpeltid: 1 tim 30 minCensur: 7 årBetyg:PPPPE BIO
Samtidigt vet jag att om jag skulle tipsa folk om den är risken stor att de blev besvikna. Och då skulle jag skämmas lite, som om det var jag som regisserat filmen.
Ni vet, som när någon säger "Vadå, så du tycker det är kul med fattiga mexikaner som slåss om amerikanska låglönejobb?" och du måste svara "Nej, det är klart, inte just det, men ..." fast sanningen är att det var en av de scener du skrattat mest åt i hela filmen.
Sedan är det förstås så att om jag sett den i fredags i stället för i tisdags hade jag kanske inte skrattat alls. Det är så slumpmässigt det där. För "Fun with Dick and Jane" har inga direkta objektiva kvaliteter, den kommer inte att leva kvar om ett halvår (knappt om en halvtimme), den är inte komiskt nyskapande (dessutom en nyinspelning av en Jane Fonda-film från 1977) och humorn är låg och simpel och bygger inte sällan bara på Jim Carreys timing och mimik.
Vad som däremot utmärker filmen är dess öppna kritik av kapitalismen.
"Fun with Dick and Jane" är vad Michael Moore skulle göra om han hade humor och självdistans. Slagen mot spekulationsekonomin är hårda, skoningslösa och mer träffsäkra än Göran Greiders samlade politiska dikter.
Men be mig inte förklara filmens storhet. Den funkade i alla fall på mig. Den funkade finfint. Jag gick dit. Jag skrattade. Jag blev på gott humör. Jag gick därifrån och mitt liv kändes lite bättre.
Så jobbar vi med nyheter