Äntligen är årets fågeljakt igång! Hösten är en av årets bästa tider om ni frågar mig. När man pratar om jakt så tänker många direkt på mordiska jägare som skjuter djur hejvilt. Den bilden stämmer inte, kan jag säga. Jakten är så mycket mer. Jag har alltid haft ett stort intresse för jakt eftersom jag har växt upp i Arjeplogs fjällvärld.
Redan som liten började jag följa med pappa ut och jaga. Främst jagade vi älg. Det var alltid lika spännande att få smygjaga. Det vill säga att vi smög fram som indianer och spejade efter älgarna. När vi hittade en älg skulle pappa alltid dra ut spänningen genom att invänta det där rätta ögonblicket när han kunde avfyra sitt gevär - och det ögonblicket kunde många gånger dröja länge. En gång väntade han så länge att jag hann somna på en grästuva bredvid. Än i dag följer jag med på älgjakten tillsammans med min sambo. Men älgjaktsdagarna är få jämfört med jaktdagarna på fågel.
När det gäller fågeljakten så var det först i vuxen ålder som jag på allvar började ägna mig åt den. Jag följde med några goda vänner som hade stående fågelhundar och jag fastnade direkt för den avkopplande jaktformen tillsammans med hund. Ganska snart skaffade jag min första engelska setter och en ny värld öppnades med allt vad det innebär med fågelhundsträning, underbara jaktdagar och möten med likasinnade hundmänniskor. Nu har jag två settrar och inför varje höst när ripjakten stundar är förväntningarna höga.
Känslan av att gå på ett färggrant höstfjäll, andas den klara friska höstluften och se hundarna arbeta tillsammans med en är obeskrivbar. För mig är det ett sätt att ladda batterierna.
Sedan flera år tillbaka har jag en värkproblematik som gör att jag inte klarar av vissa saker i samma utsträckning som förr. Att gå upp på fjället ger mig flera dagar med höga värktoppar, men det är många gånger värt det. Eftersom det är som balsam för själen att få uppleva fjällvärlden. Det är ett måste för mig för att jag överhuvudtaget ska orka med vardagen.
Så kommer höstens första jaktdag och man har tagit sig upp på fjället och man kan släppa hundarna på sök. Spänningen kittlar lätt i magen. Finns det någon fågel? När hunden plötsligt stannar och stramar upp sig i stånd och markerar att den har hittat fågel, då stiger pulsen.
För mig är det vikigaste inte att fälla fågel. Att få vara ute i naturen och se att samarbetet mellan hund och förare fungerar betyder mycket. Men visst är det roligt när man lyckas fälla fågel och hundarna får belöning för sitt hårda arbete.
Man lägger ner så otroligt mycket tid på att träna sina hundar. Man kämpar hårt med dressyren så när bitarna faller på plats och allt fungerar är det en häftig känsla av framgång. Samma känsla får jag när jag hjälper andra hundägare med dressyren av sina hundar. Det är så roligt när man ser framstegen och ägarnas stora leenden.
Jag hoppas att den här hösten ska bjuda på många fina jaktdagar både för mig själv men även för alla er andra som jagar. När ni läser det här befinner jag mig på fjället i ett fint väder (hoppas jag) och med några lyckade fågelarbeten som förhoppningsvis resulterar i att vi får ripa på middagsmenyn.
Skitjakt på er!