De senaste årtiondena har präglats av privatiseringar av den offentliga sektorn och avreglering av offentliga företag. Avsikten har varit att skapa effektivitet och ge medborgarna större ”inflytande”. I alla fall är det detta vi fått höra.
En förändring som vi sett i hela den industrialiserade världen. Hur långt man har gått på den vägen har givetvis variera. Men på många sett utmärker sig Sverige i en ibland sanslös avregleringspolitik. Där ett gemensamt kapital sålts ut till ibland mindre nogräknade privata aktörer. Ibland med bisarra följder.
Nu efter en lång period av avregleringar och privatiseringar kan vi avläsa spåren av denna utveckling. Ingen uppbygglig läsning. Hand i hand med denna utveckling har klassklyftorna växt. Flera länder i Europa och EU är nära ekonomiskt kaos eller befinner sig på gränsen till ett sådan utveckling.
Löneandelen har minskat i förhållande till avkastning på kapital. Förmögenhetsklyftorna har växt. Det är en del av priset som vi kollektivt har fått betala. Bled det vinster för hela samhället? Blev den offentliga sektorn mer effektiv, fick medborgarna större inflytande? Svaret måste bli ett rungande nej.
Om man ser till sjukvården kan man konstatera att privatiseringar ännu bara omfattat en liten del av verksamhet i de flesta länder. Men jämför man kostnaderna och effektiviteten i länder med offentliga vård och privata vård, så talar ingenting för att privat vård skulle vara bättre.
Införandet av skolpeng och rätten att finansiera friskolor med skolpeng har ökat valfriheten för föräldrar att välja olika typer av skolor för sina barn. Men frågan om detta är ett effektivt sätt att använda samhällets resurser. Detta när samtidigt vi fått en tudelad och segregerad skola, där vi nu mödosamt på något sätt måste hitta vägar till återställare. Var det så vi ville ha den framtida skolan?
Aregleringen av elmarknaden har inte stärkt konsumenternas makt, vilket var politikernas avsikt och löften. Istället har vi fått högre elpriser. Detta samtidigt som investeringar i förnyelsebara energikällor gått på sparlåga. Liksom på elmarknaden i övrigt.
Men det allra största fiaskot är avregleringarna inom finansmarknaden, som bäddade för en ekonomi, där det blivit fördelaktigare att göra snabba klipp än att satsa på långsiktiga investeringar i produktiv verksamhet. Det är detta system som skapat den djupa ekonomiska kris som EU just nu har så svårt att ta sig ur.
Flera studier visar hur de höga ersättningar inom finanssektorn medverkat till att finansbubblor byggts upp. Under den tid då den ekonomiska tillväxten var som högst var lönerna i finanssektorn lägre än inom det övriga näringslivet. Nu är det tvärtom samtidigt om alla råd och dåd är dåliga om inte helt felaktiga. Allt beroende på för slapp kontroll.
Därför finns all anledning att hålla sig mycket tveksam till när det fortfarande, och trots allt som hänt, fortsatt diskuteras om nya avregleringar och privatiseringar av offentliga verksamhet.
Någon har konstaterat: ”Det är en myt att privata verksamhet skulle vara mer effektiv än offentlig. Privat företagsamhet besitter ingen hemliga och mystisk magi, som får effektivitet och kvalitet att skjuta i höjden.”
Så sant, och något vi alla bör tänka på innan vi åter hoppar i galen tunna.