Marie Tuvesson tar en paus från basgångarna i danssalen och sätter sig på den rutiga filten i skuggan av en björk. Hon är ledare på ett dansläger som hålls på Framnäs folkhögskola för ungdomar från åtta till tretton år. De som vill ska få uppträda på Framtidsscenen på PDOL under lördagen. Temat för föreställningen är förebild, vilket är samma tema som Beats dansstudio haft under året.
– Vi har olika teman varje år som vi arbetar med. Tidigare har vi haft temat integration och normer, säger hon på sin rullande skånska.
Beats dansstudio grundades som ett företag som sen gick i konkurs. Nu drivs studion av en ideell förening. De tar emot elever i alla åldrar.
– Det är jättekul. Vi ville fokusera på urban dans och empati.
Marie har arbetat fram en trygghetsplan som hon alltid använder när hon håller dansklasser.
– Det är bland annat att vi inte viskar i danssalen. Även om det handlar om vad någon ska äta till middag bidrar det till en stämning om någon viskar, säger hon.
Solljuset som tar sig genom bladverket glimrar till i Maries lila hår. Hon har märkt en skillnad efter att ha börjat med arbetet.
– Det är främst föräldrar till elever som hört av sig. De är tacksamma för att vi tar tag i sådana ämnen som vi gör, säger hon.
Danslärarna försöker ge de unga eleverna det de själv saknade när de var unga och en vuxen att prata med allt om. Något som Marie saknat.
– Jag är högkänslig efter att ha varit uppväxt i kaos, har alltid haft mina känselspröt ut och varit en peoplepleaser. Jag var med om mycket tråkigt som barn.
Marie började dansa när hon var 16 år. Dansen hjälpte henne mycket.
– Den räddade mitt inre, fast det låter jättetöntigt, säger hon och skrattar till.
– Det var lugnande för mig att uttrycka mig till musik.
Hon har inte alltid kunnat jobba på som nu. Efter att ha gått klart danslärarutbildningen på Musikhögskolan i Piteå flyttade hon tillbaka till Skåne.
– När jag kom ner till Malmö gick jag in i väggen. Jag blev inlagd på psykiatrin några veckor, säger hon.
– Det finns en press att du ska vara fem personer i en, du ska göra så himla mycket.
När hon blev utskriven flyttade hon tillbaka till Piteå där hon fick en samtalskontakt på psykiatrin.
– Nu är det ett år sedan jag blev friskförklarad, säger Marie Tuvesson.
– Och jag äger min historia. Det går upp och ner men om jag äger det kan ingen ta det ifrån mig.
Hon upplever att hon har användning av sina personliga upplevelser i sitt yrke. Hon började fundera på hur hon kunde påverka till det positiva.
– Om någon känner sig trygg kan de också utvecklas mer, säger hon.
Hon upplever att samhället kan vara bra att ta hand om personer efter den personliga kraschen men saknar ett förebyggande arbete mot psykisk ohälsa.
– Jag pratar hellre hål i huvudet på mina elever än att inte våga, säger hon.
Hon är tyst ett tag och kollar klockan på mobilen. Det är tre minuter kvar tills hon ska hålla i sin nästa danslektion.
– Jag tror att många stannar vid "Det är såhär det är och såhär det kommer vara". Jag är övertygad om att det går att ändra det som är knas.