Ayaka Antonsson i köket hemma i Bergsviken. Familjen har precis flyttat och har inte riktigt hunnit komma i ordning, men köket är förstås färdigt att använda.
Hon har hunnit bo i Sverige och i Piteå i 13 år nu, Ayaka Uchida Antonsson. Hon och maken Henrik Antonsson möttes i Tokyo då Henrik kom dit för att lära sig japanska. Ayaka jobbade som språklärare och han hamnade i hennes klass – och hjärta.
– Han kom i januari och det var meningen att jag skulle sluta undervisa och åka till Kanada i mars, men först sköt jag på det till i maj och sen bestämde sig Henrik för att följa med. Vi blev kära och det gick fort, konstaterar Ayaka.
Tillsammans reste och arbetade paret först ett år i Kanada och sedan ett år i Australien innan slutdestinationen Piteå.
"Självklart ställer jag, ja förresten hela familjen, upp på Ayakas företag", säger Henrik Antonsson som älskar japansk kultur och mat (!) precis lika mycket som sin fru.
Nu lever de här som vilket par som helst och har fått två fantastiska barn, Luke som hunnit bli tolv år och Lilia, 10 år. Men det är en sak som utmärker familjen, nämligen Ayakas passion för den japanska kulturen, traditionerna och maten, något som kommit att involvera hela familjen.
– Ja, först var de väldigt blyga och försiktiga, men nu hjälper barnen till med allt när jag har mina lördagsluncher eller cateringuppdrag, berättar hon.
Luke brukar stå i kassan och Lilia både dukar och serverar.
Ayaka Antonsson har alltså ett företag där hon tillagar och säljer japansk mat. Tanken var först att det skulle ske hemma i villan i Öjebyn, men hon nekades bygglov för sitt cateringkök och fick söka nya vägar.
– Jag samarbetar med Munksundsgården nu och får använda deras lokaler och kök när de själva inte är där, berättar hon.
På ett bord inne i restaurangen har lite japansk kultur dukats fram. Det är origami, några mangatidningar och lite annat smått och gott.
Men det stannar inte vid Wa Bento som matföretaget heter. Ayaka brinner för att sprida kunskap om den japanska kulturen och har hållit i både språk- och matlagningskurser, ordnat japanska kulturdagar och annat. Och familjen är med.
– Jag tycker det är jättekul att få vara med, jag älskar att jobba, säger Luke Antonsson.
Att Luke Antonsson älskar sin mamma Ayaka Antonsson råder det inga tvivel om. I japansk kultur är också familjen och respekten för de äldre mycket viktig.
Han konstaterar först att det inte är nån större skillnad i vad han gillar för mat och hur han är, jämfört med sina klasskompisar, men inser sedan att även om älsklingsmaten är spagetti och köttfärssås så är det nog för att det påminner om ja, just det, nudlar.
– Allt som det är nudlar i är jättegott; ramen, yakisoba, udon ... allt sånt!
Så talar en kille som är svensk-japan. Barnen får verkligen ta del av den japanska kulturen och sitt ursprung.
– Jo, vi åker till Japan en gång om året och barnen har då gått förskola och skola där. Luke hann gå två år i förskola och sen årskurs ett, två och tre innan pandemin satte stopp för det. Han hann få jättemånga kompisar där, men Lilia hann bara med förskolan och ettan, berättar Ayaka.
När de åker till Japan bor familjen hos Ayakas mamma och umgås med andra släktingar också. Det japanska sättet att leva får de på köpet; respekten för äldre och hur man umgås på olika nivåer. Man pratar olika med kompisar och äldre eller rektorn till exempel.
Och nu är de på väg igen, sex veckor i Japan väntar efter nästan fyra års uppehåll på grund av Corona.
"Vi gör det tillsammans". Maken Henrik Antonsson, som också är matintresserad och då särskilt av asiatiskt, hjälper gärna till när Wa Bentos lunchlådor ska bli till, något som Ayaka uppskattar.
Men trots sin kärlek till Japan trivs Ayaka fantastiskt bra i Piteå. Familjen har precis tagit över Henriks föräldrahem och kanske, kanske kan utbyggnaden där bli platsen för Wa Bento's framtid, för utveckla verksamheten det vill hon.
– Jag studerar nu och när det är klart vill jag ha matlagningskurser igen, det är så kul att hinna prata och berätta om maten och ingredienserna. Jag vill också utveckla den japanska kulturdagen och kanske ... ja, vi får se.
Ja, vi får se.