I slutet av januari hade hennes senaste dokumentärfilm "Underdogs" premiär. Ingela Lekfalk är fortfarande mitt uppe i filmens efterarbete.
– Nu föreläser jag om jämställdhet med fokus på idrotten. Efterarbetet är minst lika viktigt som själva filmen. När jag gör en dokumentärfilm så finns det en tanke om att filmen ska sätta igång en debatt, säger Ingela Lekfalk.
Hon ser sig själv som en opinionsbildare.
– När vi tittar på något som ser ut att vara en enkel orättvisa, alltså lätt att se som svart eller vit, så är det när jag märker hur många gråzoner det finns som jag tycker att det blir intressant, säger hon.
Sedan hon startade sitt företag har hon producerat sju dokumentärfilmer. Sex av dem har handlat om kvinnor med någon form av stigma i samhället.
– Det har varit så självklart för mig. Många gånger har jag aktat mig för att göra en grej av jämställdhet, säger Ingela Lekfalk.
Hon menar att jämställdhetsarbete lätt fastnar i ett teoretiskt ordmärkande som inte leder nån vart.
– För mig är det viktigt att förändra i praktiken. Jag är mer en doer än att jag jobbar med jämställdhet på ett teoretiskt plan. Visst kan jag märka ord ibland, ett exempel är att säga tjänsteperson istället för tjänsteman. Språket sätter ibland en osynlig ton på vem det tillhör, säger hon.
I mitten av 90-talet började Ingela Lekfalk arbeta som producent för barnradion på Sveriges radio.
– Då upptäckte jag att 80 procent av alla barnböcker hade en pojke som huvudperson. Sedan 1956 hade det bara gjorts två julkalendrar där huvudkaraktären var en kvinna. Det var Mamma mu och Teskedsgumman. Så vi började ställa krav på barnboksförlagen för att få igång ett skrivande där även tjejer kunde vara äventyrliga, säger hon.
Att få in tjejer och kvinnor i sammanhang som tidigare varit dominerade av män har enligt Ingela Lekfalk alltid varit självklart för henne. Men hon är noggrann med hur ordet kvotering ska användas.
– Kvotering är inte könsbundet. Det handlar om att kvotera in det underrepresenterade könet som har likvärdig kompetens, säger hon och nämner regionen som ett exempel.
– Drygt 90 procent av alla anställda inom vården är kvinnor. Där behöver vi kvotera in män. Vi har jobbat fokuserat med att få in kvinnor i gruvan. Även tunga industrier som SSAB och Kappa jobbar hårt med det. Men vi pratar lite om hur vi ska få in män bland vårdpersonalen, säger Ingela Lekfalk.
Själv har hon många gånger varit en pionjär som första kvinna i en styrelse eller ensam kvinna på ett arbete. Till exempel när hon satt som ensam kvinna i styrelsen för Teatercentrum Nord i början av 90-talet. Eller när hon blev den första kvinnan på posten som regionchef för Företagarna i Norrbotten 2014.
– Då har jag tänkt att jag vill göra bra i från mig för att bana väg för andra som kommer efter mig.
Och Ingela Lekfalk är van vid att jobba hårt när hon har bestämt sig för något. Som hon själv beskriver det: är du den som håller i plogen är det klart att du blir den första som stöter på en sten.
– Ibland har det varit tuffast att övertyga SVT när jag har velat ta upp kontroversiella ämnen. Även på en samhällsredaktion kan ett nytt ämne verka skrämmande. Filminstitutet säger i princip alltid nej första gången man frågar, för de vill veta att man tror tillräckligt mycket på idén. Ett nej är i det fallet inte ett nej, det är ett kanske, säger Ingela Lekfalk.
Hon har ägnat en stor del av sitt yrkesverksamma liv åt att skapa opinion, på olika sätt.
– Egentligen har jag gjort samma sak sen jag var 20, jag har berättat. Men ibland har jag blivit utmattad av dokumentärfilmarens villkor, där vi har så otroligt små resurser. Därför har jag under vissa perioder haft mer traditionella uppdrag, säger hon.
Det är ingen hemlighet att Ingela Lekfalks hjärta är rött. Men även innan hon blev partipolitiskt aktiv, var hon politisk i syftet att lyfta frågor till förändring.
– Vill vi få till en förändring så måste många vilja bära och ställa sig bakom en fråga. Då räcker det inte att komma med fakta, du måste få med en känsla också. Det är när vi länkar samman känslan och teorin som vi kan få till en förändring, det är då vi kan väcka människors engagemang, säger Ingela Lekfalk.