Högt i tak med Anna Ternheim

Som en försenad avslutning på höstens turne kommer Anna Ternheim till det nybyggda Kulturens hus i Luleå. Det är fullsatt och inte undra på det; en efterlängtad artist är på unikt Norrbottensbesök! Kvart över sju gör hon entre på den stora scenen, kvinnan som i P3 Guld korats till Årets kvinnliga artist. Naturligtvis finns det goda anledningar till denna utnämning, och på detta visas säkra prov denna kväll. Till ljudet av stråkar gör sig bandet redo att rada upp ett pärlband av låtar för en förväntansfull publik, och pianot hamrar igång de välbekanta tonerna till "Girl laying down". Själv sitter jag och insuper den speciella stämning av melankoli som direkt infinner sig när Anna tar ton. Kanske är det just detta som lockar en så bred publik, melankoli utan sentimentalitet? Inte en ton fel, inte ett ord utan undermening.

Låtarna från senaste skivan "Separation Road" går mycket bra ihop med de från debutskivan, och den första halvan av konserten flyter på utan en död sekund. Det känns säkert och välrepeterat men utan att ge avkall på känslan. Men ganska snabbt slår det mej att platsen inte är den optimala för denna typ av musik, och kanske speciellt inte för publiken som egentligen borde ha befunnit sig i stående position vid kravallstängsel. Popmusik i de fina salongerna är en ekvation som sällan går riktigt bra ihop. Anna jobbar bra för att minska avståndet mellan scen och publik, men ljudbilden är inte anpassad efter rummet och är stundtals väldigt skrikig. Det är något bandet naturligtvis inte kan skyllas för, men det känns oproffsigt med tanke på de tekniska möjligheter som borde finnas till hands i ett nybyggt konserthus.

Det är i de lugnare låtarna som Annas röst kommer fram bäst, och hon bjuder publiken på några obetalbart vackra solonummer varav särskilt den dynamiska versionen av "I say no" står ut mest. "To be gone" går mej rätt spårlöst förbi, en torr och rätt oengagerad genomkörare som kanske borde bytas ut mot något mindre sönderspelat - för bandets skull. Desto mer intressanta känns de John Barry-doftande klangerna av "One to blame", och "Tribute to Linn" lyfter oss snabbt uppåt igen. Mot slutet får vi tidernas vackraste extranummer i Broder Daniels Shoreline, covern som blev bättre än originalet.

Högt i tak med Anna Ternheim

Konsert: Anna TernheimPlats: Kulturens hus, LuleåLängd: 1 timme och 30 minuterPublik: 860 personer (fullsatt)E KONSERT