Hjärtskärande och naket om första kärleken

Tonåringen Morris och hans älskade Betty hör ihop som helan och halvan. Inte ens en manodepressiv förälder spelar längre någon roll, det finns bara dem och det har knappast funnits ett liv innan de blivit ett. Ännu en roman som handlar om den intensiva första kärleken, men på ett rått och mer riktat sätt för hela boken består av korta, filmiska scener med Morris och Betty. Ett gäng frågeställningar tas upp och Ardelius tycks ha svar på allt, jag citerar: ”När vet man att det är slut? Kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än i den man har framför sig.” En hjärtskärande och fin sträckläsare som är lätt att känna igen sig i.