K R Ö N I K A N
Vaknade med en hjärna som kändes som en enda stor röra.
Jag visste inte vad som var upp eller ner och fick för mig att det var helg. Egentligen var det torsdag och dags att gå till skolan.
Problemet med hjärnsläpp är att det ofta dyker upp vid ovälkomna tillfällen. Som till exempel när du står längst fram i klassrummet och ska informera resterande klasskamrater om Jan Fridegårds liv som författare och hjärnkapaciteten bara stängs av.
Kvar står en Malin utan hjärna med ett fånig leende på läpparna. Panik! Hjärnsläpp lyckas också alltid infinna sig vid extremt viktiga prov. Det är som om en liten gubbe sitter inuti mitt huvud och bestämmer allt. Det är samma gubbe som viskar alla elakheter, som framkallar det dåliga självförtroendet. Ibland lyckas han komma åt hjärnans stänga-av-knapp.
Vissa dagar drabbas man av ständiga hjärnsläpp. Jag kan glömma bort vad jag pratar om mitt i en diskussion.
En Malin utan hjärna är inte speciellt mycket att ha. Hon är svår att kontakta och dessutom så upprepar hon det korta irriterande ordet "typ" ungefär tretusenetthundrafyrtiotre gånger. Det är vid sådana tillfällen jag bara vill kasta ut den där gubben från mitt hjärnkontor och återställa ordningen.
Jag vet ju egentligen exakt vad jag ska säga och i vilken ordning. Det är bara den där lilla förbaskade filuren som sorterar om allting, bara för att jävlas.
Mina två kompisar med samma namn blandar jag ihop totalt och kallar dem helt och hållet för fel namn.
Senare börjar jag gå i riktning mot skolans matsal när jag egentligen är på väg hem. Det är sådana dagar jag borde ha en personlig livvakt som håller koll på mig. Någon som berättar för mig exakt vad jag ska göra.
När jag väl kommer hem kastar jag ner besticken i sophinken och ställer in den smutsiga tallriken i mikron. Det var vid den tidpunkten jag insåg att det nog var bäst att gå och sova. I alla fall var det den med säkra lösningen på problemet.
Dagar som denna skall spenderas i sängen, jag tror att det är bäst för omvärlden.