"Hennes röst är kall och hård som järngruvor"

KRITISK. Operasångerskan Birgit Nilsson föll inte operasångerskan Lydia Lindgren från Piteå i smaken. Hon var starkt kritisk mot Nilsson vid ett framträdande på 1950-talet i Carnegie Hall i New York.

Piteå2007-09-15 00:00
Jan Lundquist
Lydia Lindgren besökte opera med svågern Helmer Enwall från Stockholm för att lyssna till den svenska sångerskan. Efter operaföreställningen skrev hon ned följande uttrycksfulla rader om Birgit Nilssons framträdande, vilka finns bevarade:

- Hon har en röst som en brusande ocean i stormväder, men tyvärr kall och hård som Kirunas eller Gellivaras järngruvor. Hon var klädd som en cirkushäst med glitter och långa paneller. Klänningen var snäv och buken så ohyggligt tjock, som ett stort ölfat. Det var det styggaste jag någonsin sagt om en sångerska och compatriote i mitt liv. Men både svåger och jag med flertal andra skämdes åt hennes vågade utstyrsel och dåliga omdöme och hemska dåliga smak".

Förnäm av naturen

Lydia Lindgren lärde också känna Enrico Caruso. Dock, som hon uttrycker sig, inte speciellt intimt. De träffades på restauranger och på operan

- Jag var ung på den tiden och aldrig framfusig av mig. Han var en snäll och godsinnad man, välvårdad och förnäm av naturen som den gamla latinska rasen.

God kontakt

Enrico Caruso (1873-1921) blev erkänd som sin tids yppersta tenorsångare i kraft av röstens skönhet, det rena och lätta tonflödet samt det dramatiska uttryckets lidelsemättade styrka. Han var också en av de första riktigt stora stjärnorna på grammofonskiva för samma bolag som Lydia Lindgren nämligen Victor. Caruso avled av bukhinneinflammation, 48 år gammal.

Med Jussi Björling hade Lydia Lindgren en god kontakt, mycket tack vare svågern Helmer Enwall vilken manager för honom. När Björling dog fastnade följande rader i ett brev som Lydia Lindgren skrev:

- Jag nästan dog när jag hörde att Jussi Björling dött. Hans död var en grymt sorglig sak. Sån röst hörs ej mer än varje 100 år.

Sångfågeln
från Piteå

Även om Lydia Lindgren aldrig nådde Carusos höjder fanns hon dock som "den andra näktergalen" som stjärna på scener och grammofonskiva. I den i Chicago utkommande tidningen Svenska-Kuriren kunde man i januari 1916, i början av Lindgrens karriär läsa följande om sångfågeln från Piteå:

"Glad såsom fågeln i morgonstunden" är nu operadirektören Cleofonte Campanini, ledaren för härvarande opera. Orsaken till hans upprymda sinnesstämning är att han gjort en stor upptäckt. Han har funnit en ny operastjärna av första ordningen, som ännu ej strålat på någon scen, och ingen annat operadirektör fått ögonen eller öronen öppna för. Och det bästa av allt är att han tillförsäkrat sig denna upptäckt genom att engagera den nya primadonnan, vilken han skildrar som ung och vacker dramatisk sopran "som verkligen kan sjunga" och dessutom ej snobbar med ett artistiskt temperament, som bringar en operadirektör till förtvivlan och vansinnets rand.

Öppnat vägen
till hennes ära

Svenska-Kuriren fortsätter: "Den nya primadonnan, om vilken en sådan auktoritet som Campanini hyser så stora förhoppningar, har aldrig förr uppträtt på operascenen. Men hon lär ha företagit vidsträckta konsertturneer i Europa. Hennes språkkännedom säges omfatta svenska (naturligtvis), ryska, italienska, spanska, franska, tyska och engelska, med alla sina kvalifikationer, icke minst den sopranstämma som tjusat Campanini synes hon dock ha varit mycket blygsam och anspråkslös och ej tagit sin tillflykt till reklamen och alla de tusen trick som mer eller mindre begåvade talanger på konstens alla områden anlita för att göra sig bemärkta. Därför talar också den omständigheten att hon förblivit i det närmaste okänd till dess nu goda feer belönat henne och med ens öppnat vägen till ära och rikedom för henne. Det är nästan som i sagoböckerna. Den föreställningen har vi fått av Campaninis nya primadonna med hänsyn till karaktär och lynne bekräftas ytterligare av en intervju i en dagstidning vid hennes ankomst hit".

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Piteå