Kulan har landat och Helena Engman kan kosta på sig att ta det lite lugnare emellanåt, som här på picknickfilten tillsammans med familjevakthunden Bianca.
I familjens hus på Klubbgärdet i Piteå är även Bianca med och tar emot. Det är en robust italiensk vakthund, en cane corso som även gillar journalister och att busa.
– Kanske tur att Bianca anlände först efter min idrottskarriär. Hon är otroligt snäll men i ivern kan hon ibland ha svårt att bromsa, och nog har jag fått mina smällar när vi lekt, erkänner Helena Engman, 45.
Idag har dock Bianca mera utrymme för hemmalek på gräsmattan. Kulan är ju inte längre i luften, den där fyrakilospjäsen som hjälp till att forma en betydande del av Helena Engmans liv.
Själva idrottsintresset fick hon sannolikt nedärvt via föräldrarnas dna, Kurt och Barbro, och hon var tidigt i farten och kunde redan som tvååring kvittera ut ett diplom från konståkningsskolan efter tappra insatser.
Under uppväxtåren testade hon en lång rad olika idrottsaktiviteter. Det var handboll, bordtennis, det var löpning, längdhopp, häck och allt möjligt inom friidrotten, med så småningom mera fokus på kastgrenarna som diskus, spjut, slägga och inte minst kula.
– Jag höll på ganska länge med många grenar men till slut utvecklades kulstötning till min paradgren.
Rotationstekniken blev en succé. Och faktiskt, det är få svenska kvinnor som kan mäta sig med Helena Engmans framgångar och cv.
Under ett helt drygt decennium från millennieskiftet radade hon upp guldmedaljer från SM-tävlingar inom- och utomhus, från prestigeladdade finnkamper och hon blev ett aktat namn på den internationella scenen.
Chansen att se världen, eller åtminstone Europa, fick Helena på köpet tack vare kulstötningen.
– Visst, det har blivit en hel del resor men med begränsade chanser till egna privata utflykter eftersom tidsschemat alltid varit styrt till arenorna, hotellen, regelbundna mattider och inget nattsudd. Men vadå, man har väl ändå lyckats att ta in många upplevelser och synintryck.
Tack vare idrotten hann hon också med ett år på college i Utah i USA.
Oavsett bostadsorter på svensk mark, som pendlat mellan Piteå, Sundsvall, Umeå, Luleå, så har Helena haft sin far Kurt som tränare och klubben Riviera Friidrott som hemmaadress.
– Samarbetet har fungerat bra. Han har fokuserat på tekniska detaljer, medan jag själv haft full insikt i vad som har krävts i träningsväg utifrån hur mycket jag orkat och hunnit. Att fuska eller gena i kurvorna har aldrig varit min grej.
18,17 meter är Helenas längsta stöt utomhus på en GP-tävling i Göteborg 2010. Det var tillika ett svenskt rekord som stod sig i nästan tio år. Svenskt inomhusrekord 18,13 tog hon på en gala i Tyskland 2008.
– Jag har i princip alltid burit med mig en egen tävlingkula. Den ska väga fyra kilo och alternera mellan 85 till 110 millimeter i diameter, och jag har alltid föredragit stora kulor som passat min rotationsteknik bäst.
Kulan har landat och Helena Engman kan kosta på sig att ta det lite lugnare emellanåt, som här på picknickfilten tillsammans med familjevakthunden Bianca.
36 år gammal tog Helena Engman beslut om att avrunda sin kulkarriär.
– Jag hade ju krämat på rätt länge och kände mig både nöjd med karriären, resultaten och klar med rampljuset. Tiden var mogen för ett avslut. Däremot har jag alltid fortsatt att träna även om det numera handlar mest om crossfit men utan prestationskrav.
Och trots att ett decennium snart passerat karriärslutet påminns Helena då och då om sitt förflutna.
– Det är bara kul när folk känner igen en, säger den medaljtyngda kulprofilen, tillika vald till Årets Piteåbo 2007 och kär matte till picknicksugna Bianca, 4 år.